Trots att han aldrig blev riktigt fri så var det just fri jag var där, hemma hos min gammelmormor och gammelmorfar, där jag som liten hälsade på nästan varje dag. Det fanns något unikt där, ett lugn som genomsyrade allt.

Vad är det som gör att blicken drar sig mot vissa träd och att man ibland knyter känsloband till granar och ekar som är starkare än en del band man knyter till människor? Att man ibland fäster sig vid en gammal martall som hade den en själ?