Vad är det som gör att blicken drar sig mot vissa träd och att man ibland knyter känsloband till granar och ekar som är starkare än en del band man knyter till människor? Att man ibland fäster sig vid en gammal martall som hade den en själ?

I mitt fall är det något liknande med träden jag fascineras av som med människor jag finner intressanta. Ofta handlar det om krokiga, väderbitna existenser som man ser har levt långa, spännande liv. Inte sällan har de, tvärsför mot alla råd och normer, valt att leva sina liv på ödsliga, karga platser. Kanske på en myr, ett fjäll eller i en gammelskog, långt från storstadsbrus och biltrafik.

I motsats till skogsbolagens granplantager, där alla träd är raka och fina, inrättade i strikta led, så har de här individerna istället kroknat och vridit sig i så många olika riktningar att man kan undra om de själva minns hur de såg ut i sin ungdom (vilken i Old Tjikkos fall ägde rum redan för cirka 9 550 år sedan).

De har levt, och spåren av deras mångårigt samlade visdomar syns som rynkor och sprickor. Ibland har skalbaggar ristat in spår i deras hud, under barken, som liknar mystiska texter. Kanske om själva livets ursprung?

I vissa fall har skägglavar nästan tagit över barrens tidigare plats helt och hållet och vårtliknande utväxter och svampar som raggskinn och rostöra huserar fritt längs deras kroppar, kanske finns ett risigt skatbo i toppen av kronan. I mina ögon bara ytterligare en bekräftelse på en skönhet som inte kan fabriceras, köpas i affärer eller växa upp i plantskolor.

Man vet aldrig vilka historier dessa karaktärer ruvar på. »På 40-talet var jag sjöman och gick på hamnkrogar i Siam«, »1994 flyttade en pärluggla in i det gamla tomma hackspettsboet på min högra sida«, »I förrgår såg jag en björnhona med två ungar passera«. Man vet heller inte alltid om de håller sig till sanningen, men jag lyssnar alltid lika intresserat.

Läs hela artikeln och se bilder i Balder