Alltid finns det ett försent i nedtecknandet,
en ersättning för något förlorat.
Peter Weiss

Modersmål är ett vackert och metaforklingande dubbeltydigt ord på svenska för det språk vi bär med oss genom vårt ursprung. Redan i den inre vaggan, livmodern, hör barnet klangen av moderns röst när den fortplantar sig, inte bara utåt i världen, utan också inåt, neråt, i hennes kropp, tills den når det inneslutna barnet som redan som ofödd får tillgång till denna klangvärld som sedan ska bli dess egen. »Strange music«, så karakteriserade en gång en grekisk poet det svenska språkets ljudbild, efter att ha hört mig läsa några dikter på svenska på en internationell poesifestival. Den musik som för mig var lika självklar som modersmjölken var alltså för honom en helt främmande brygd, en okänd musik gjord av tidigare ohörda toner. Det är den där avgrunden, det där Helvetesgapet, varje översättare av språk, djärvt, men ändå varsamt, måste kunna ta sig över. Utan att ner i den djupa klyftan tappa alla dessa konnotationer, bibetydelser och mångtydigheter, som av nödvändighet åtföljer varje språklig sats.

Hur är en sådan förvandlingsakt egentligen möjlig? Kan språket verkligen kameleontiskt byta skepnad, ömsa skinn, bli ett annat, men ändå behålla det inre rum där upplevelser och intryck silas genom hjärnans vindlingar, för att bli till bild och erfarenhet? Kan tungan och gomseglet vänjas vid ett annat rörelsemönster, en annan luftgenomströmning, forma ord som faller lika självklart ut ur munnen som de ord man som mycket litet barn sög på i munnen och prövande spottade ut?

Mottot till den här texten är en mening av författaren Peter Weiss, hämtad ur hans bok Brännpunkt från 1964. Weiss var, liksom Jila Mossaed idag, en exilförfattare, i hans fall med ett brokigt, europeiskt ursprung från flera olika länder. Meningen blir också, så här i efterhand, en kommentar till titeln på Jila Mossaeds senaste bok: Orden är försenade (Bokförlaget Lejd 2022). Förseningen
innebär också alltid en förlust. Gemensamt för både Mossaed och Weiss är att de först som vuxna erövrade det svenska språket och lyckades bygga upp betydelsefulla författarskap, utifrån det nya språket. Och att deras sätt att använda svenskan i sin tur påverkat språket och fått det att förändras och växa i okända riktningar.

En annan författare jag osökt kommer att tänka på i sammanhanget är ungerska Agota Kristof, hon som
under revolten flydde från Ungern till Schweiz, bytte språk till franska, och gav ut det korta, koncisa prosaverk som vi känner under titeln Den stora skrivboken på svenska. Kristof kallade franskan för »ett fiendespråk«, samtidigt var det kanske just brottningen med denna fiende som skapade dessa förment enkla och outsmyckade meningar som är hennes kännetecken. Ett språk som också inrymmer själva förlusten av språk, och som jag känner igen från den svalkande, pregnanta nödvändighet som utmärker Jila Mossaeds diktning ända från dess första början på svenska. Inte bara språkligt, utan också innehållsligt: »Jag gråter vid ett träd / jag inte ens kan namnet på«.

Översättande i all ära, men det som Jila Mossaed och de andra författare jag nämnt ovan, ägnar sig åt, är något mycket större, en förvandlingsakt med nästan mirakulösa förtecken: att skriva en text i original på ett annat modersmål än sitt eget. I Jila Mossaeds fall till och med ett modersmål där själva alfabetet har ett fullkomligt väsensskilt utseende och ursprung.

Läs hela artikeln i Balder