Bild på Alberto Giacometti

Alberto Giacometti Foto: Christer Strömholm, oktober–november 1986. Silvergelatinfotografi 29 x 21,5 cm.

Jag tror att Giacomettis konst söker hitta det hemliga såret i varje människa, och rent av varje ting, för att därmed göra dem tydligare.
Jean Genet

Vilka är de egentligen, dessa utdragna varelser som tycks vilja stiga upp ur sina tunga blysocklar och sträva mot himlen? Som ensamma blomstänglar står de där, deras små huvuden liknar knoppar, ännu ej utslagna, tillslutna, platta. På något sätt känns det alltför enkelt att använda nutidens psykologiserande glasögon och direkt associera till mänsklig utsatthet: anorexi, offer för hungerkatastrofer eller utmärglade lägerfångar. Alla dessa kopplingar finns förvisso. Men samtidigt, och kanske viktigare: det aldrig sviktande intresset hos konstnären bakom verken att utforska själva seendet, ge det sedda en annan form än den av vanan betvingade, den som vi tror är sanningen om det vi ser.

Varje gång jag ser på ett glas verkar det som om det förvandlas. Det vill säga att dess realitet blir tvivelaktig, för projektionen av det i min hjärna är tvivelaktig, eller ofullständig. Man ser det som om det höll på att försvinna … återuppstå … försvinna … och återuppstå igen. Det vill säga att det alltid befinner sig mellan varat och icke-varat.

I Giacomettis verk finns något lika ekvilibristiskt som ofullbordat. Skulpturerna släpar på sina socklar som överdimensionerade fotbojor. Trots tyngden nertill förefaller de vara luftandar, nästan viktlösa. Samtidigt värdiga, rakryggade, stramt solitära och monumentalt sakrala i sin utkarvade magerhet. En torso är kladdigt knådad, nästan som om skopor av en sönderregnad leråker grävts upp med spade och kastats på kroppen, eller ursinnigt bearbetats sönder till stelnade klattar. Ur denna lermylla växer ett huvud på sin smala hals, en mänsklig avbildning, en glimt av civilisation ur den jordiska primitivismen. Ändå har det förfinade platta huvudet med sin alltid lika skarpa profil, kvar något av det primitiva som det kommer ur. Vi ser en människa i tillblivelse, i ständig rörelse från sitt ursprung.

Efter en viss tidpunkt, som Giacometti mycket bestämt förlägger till år 1945, upphör han att se människor i »naturlig storlek«. Han har berättat om hur han en dag satt på ett café och såg på människorna på andra sidan gatan och gjorde upptäckten att de inte var större än en tumme. Så är det egentligen för oss alla, om vi håller upp tummen och pekfingret och måttar dem vi ser långt borta. Trots det ser vi dessa människor i naturlig storlek« eftersom vi förstorar det vi ser mentalt, översätter det till det seende vi är vana vid. Det är det där andra seendet, bortom vaneseendet, som intresserar Giacometti.

Många har vittnat om Giacomettis besatthet av skapandet

Länge blev hans skulpturer mindre och mindre, krympte för att till sist bli så små att de nästan upphörde. Då började han bygga dem på höjden istället, bara för att finna att skulpturerna då istället krympte på bredden, blev till dessa tunna, lätt svajiga pelare, påminnande om en barntecknings sätt att återge människor som huvudfotingar utan ett onödigt gram kött på sina raka kroppar och extremiteter.

Många har vittnat om Giacomettis besatthet av skapandet, hur han ständigt, utan uppehåll, tecknade,
målade, skulpterade. Avbildandet var ett sätt att leva, ja, det var själva levandet. I fyrtio år hyrde han en liten ateljé, inne på gården på Rue Hippolyte Maindron i Paris 14:e arrondissement. I den grekiska mytologin var Hippolyte drottning över amazonerna, krigarkvinnorna, och ägde en magisk, gyllene gördel, vilken Herakles, som ett av sina tolv stordåd, hade att hämta. 

Läs hela artikeln i Balder