Foto: Ulf Lundkvist 1983.
Kom och hugg i här allihop för här har vi något som ska göras. Det ska göras nu och det ska göras ordentligt. Om det blir fel får vi rätta till de efteråt. När det är färdigt ska vi dricka kaffe och berätta för varandra hur allt gick till. I begynnelsen var arbetet.
Syrran och jag ligger på tvären i de gröna chesterfieldfåtöljerna i vestibulen utanför pappas kontor. Rutan på dörren till kontoret är frostad och bakom en lucka sitter fröken Backlund. Alla besökare ska anmäla sig i luckan. Nålfiltsmattan luktar intensivt av cigarrök. Värst är det inne i chefens stora rum.
Det är 1976 och vi ligger i fåtöljerna och leker jobbet. Jag bestämmer över min syrra eftersom jag är boss. Hon är bara kamrer.
När vi ska följa med in i färgeriet måste vi ta oss över den otäcka innergården. Vi får hålla pappa i handen för här kan inte ungar springa runt hur som helst. Det slamrar och smäller, det rinner, det är trångt, det luktar intensivt av färg och olja, det är varmt och fuktigt. Inne i färgeriet arbetas det och vi ska ta upp händerna ur fickorna innan vi går in, säger pappa. Man har inte händerna i fickorna när andra människor arbetar. Vi ska visa respekt och inte skämma ut honom.
Här kan folk sina saker och vi får veta hur jargongen går. Han där, han är bäst på att göra blått. Ingen gör blått som han och nu tänker han lära upp sin dotter inom det blå. Indigo, ultramarin, kobolt. Finnarna, de är bäst när det gäller arbetsmoral. Bara de är nyktra.Ingen kan jobba som en nykter finne. Grekerna, de är trevligast. Vet hur man får andra att trivas, trots att de ständigt längtar hem. Vid ritborden regerar en tysk man som heter Rolf. Han ser till att det blir mönster som kan tryckas på tygerna, han är barsk och fåordig och skicklig. Här är tryckarbasen som stänger av maskinen när pappa kommer. Och så Fahlman med lastbilen, som är extra snäll mot min tysta lillasyster.
På kontoret förstår jag inte vad de gör. Jo, pappa räknar på räknemaskinen från Facit och skriver in vackra siffror i böcker. Han är duktig på att räkna och han har lärt sig själv.
Men det är i färgeriet det händer.
Mamma syr våra kläder av sekundatygerna som säljs i personalbutiken. Det är lite fel på färgerna eller så har trycket kommit snett. Tygerna ligger i travar i vårt hem, fulla av färger och mönster. Vi har likadana bomullsklänningar syrran och jag, med volanger och veck och vågiga blå band. Det allra senaste.
Var sjätte vecka är det mammas tur att stå för symötet. Ibland får jag sitta med en stund när de äter någon modern maträtt som varit med i senaste Femina. Ingen syr, alla bara pratar. Jag vill också prata, ställa frågor och berätta. Sitter på galonsitsen och dinglar med benen och väntar mig att de ska svara artigt. En av gästerna vänder sig till mamma och säger att jag är uppnosig. Jag blir chockad.
Hon får prata, säger mamma. Barn får prata här.
Tillvaron hänger ihop för mig. På färgeriet färgas tyget som kommer från väverierna i husen intill och på syfabrikerna sys kläder av tygerna.
Fortfarande. Det går inte länge till.
Pappa räknar allt intensivare. Han vill att siffrorna ska gå ihop men det gör de inte. Jag växer upp med den oron. Förstår att jag måste ta mig härifrån, för nu är det 1990 och snart är efterkrigstiden obönhörligen slut även i Borås.
Läs hela artikeln i Balder