I kvällsljuset ser vi dem – Samtal med Hanna Hallgren

Anna Hallberg. Foto: Anna Lefvert

Anna Hallberg. Foto: Anna Lefvert

När Hanna Hallgren ger ut sin tionde diktsamling blir läsarna inbjudna på söndagsmiddag inom rinnande vattenväggar. Inbjudna att delta. Även om hemmadottern och hennes mor är sig själva nog, finns det plats för fler. Ingenting behöver upprätthållas här och ingen behöver stängas ute.

Vi reser på helig mark genom torkvindor. Förbi är gräsets tid. Trasiga dagar. Jag blev kvar hos min mor. Mina händer blev hennes. Det händer att jag längtar till ett annat språk, det vattenklara, själva källan – – –
till gräsets tid.

Ur Vinterresan, 2019.

– Nu sätter vi på kaffet. Det är ändå det viktigaste, säger Hanna Hallgren och skrockar. Hon gör sig redo att tala om människor som kommit och passerat längs järnvägs- spåret, bakom gardinen, på väg upp till sitt.

»Jag ser på väggen de mångas ansikten och deras ansikten/som grävt sina hål i tiden«, skriver hon i sin senaste diktsamling Vinterresan (Ellerströms 2019).

– Tillvaron förefaller alltmer befolkas av ett galleri av döda som har passerat ens liv. Även om livet inte drabbat oss med tragedier och landsflykt, så stiger vi ju långsamt själva upp bland de döda.

Samtalet börjar i minnet av en plats, mormors hus i Skillingaryd. I bottenvåningen bodde mormors kusin Stina nerepå. Om det ringde till Stina, om kaffet var klart, om Bingolotto eller Café Norrköping skulle börja eller om något annat viktigt skulle hända, dunkade mormor med spiskroken i elementet och Stina kom tassande uppför trappen.

– De blev till slut en enda kropp. Den ena såg och den andra hörde. Den ena var rörlig och den andra stum. Det finns spår av dem i Vinterresan.

Här finns också spår av en flicka som fick en klar bild av att det går att leva på olika sätt.

– Det är kvinnohistoria, att idag föder fler kvinnor färre barn, medan historiskt födde färre kvinnor fler barn. I en stor syskonskara fanns det alltid några som evde ensamma. Den normerande kärnfamiljen – hur stor del av befolkningen har egentligen levt så?

I nio diktsamlingar läggs språklig precision till intensiva upplevelser och närläsning av vardag. Det är bra, det är egensinnigt, det behöver läsas. Men så kommer Vinterresan och någonting förflyttas. Förskjuts inåt, bakåt. Texten rullar upp en filmduk som varit dold inne i de andra.

[pullquote]Här finns en smärta som av någon anledning inte behöver skrivas bort[/pullquote]Det blir tyst som det bara kan bli i ett hus med timrad stomme och det blir kallt som det bara kan bli i en riktig farstu. Förväntningarna ökar för varje sida och läsarens minnen smiter utmed väggarna, tillsammans med andras minnen.

Det är här det händer. Här finns en smärta som av någon anledning inte behöver skrivas bort och en skön- het som av någon anledning inte måste täckas över.

Vinterresan är en litterär kommentar till en uppsättning av Elfriede Jelineks Vinterresa. Uppsättningen var en del av skådespelaren Petra Franssons avhandling.

– Texten är en hybridisering av Elfriede Jelineks figurer och minnet av min mormors hus. För om det finns ett hus under min uppväxt, så är det mormors hus.

Rummen och figurerna i Vinterresan stiger fram ur grå- dasket och blir gradvis synliga. Varv efter varv tvättas dammet av åsidosatta, skenbart oviktiga erfarenheter och låter dem bli text med en svag doft av naftalin. Tiden, minnet, språket och kropparna breder ut sig över sidorna.

Läs hela artikeln i Balder

Foto: Anna Lefvert

Anna Sjöstrand
+ posts