Ljusnan Foto: Joakim Brolin.

Ljusnan Foto: Joakim Brolin.

För tio, tolv år sedan började jag och en kompis att vandra längs Ljusnan. Det var något vi pratat om sen tonåren. Ibland hade vi tänkt paddla, ibland fantiserade vi om att åka långfärdsskridskor.

Första året startade vi i Ljusne där älven möter havet, och gick till Marmaverken. Vi hade ambitionen att så långt som möjligt gå i strandkanten, men det var bitvis väldigt oländigt och det tog sin tid.

Det mest intressanta som hände var väl när vi blev häcklade av stamgästerna på Pizzeria Rosa Pantern i Marmaverken. Annars var det tätt mellan industrifornlämningarna. Rester av flottning, gamla sågar och kraftverk. »Mitt i skogen« hittade vi rejäla betongfundament som fantasin inte räckte till att förstå vad det var.

Det visade sig att det gått en nästan två mil lång linbana från Marmaverken ut till kusten för frakt av massabalar. Nu låg de där fundamenten till synes helt malplacerade bland träd och sly.

Varför vandra längs Ljusnan? Det är väl den gamla klyschan om att »det är vägen som är mödan värd«.

Vandringen ska ha en form. Resan ska ha ett mål även om det är själva vandringen, vägen, eller det man hoppas ska hända som är grejen. Det oväntade.

När andra kompisar åkte och tågluffade, bussluffade jag (och samma kompis som jag gick längs Ljusnan med) i Jämtlands län. Det var populärt att åka inlandsbanan på den tiden, men det var rätt dyrt.

På sommaren kunde man däremot köpa länskort för halva priset. Jämtland är stort, och på länskortet kunde vi åka både buss, tåg, och en lång bit av inlandsbanan. Vi köpte en karta över Jämtland och Härjedalen. Hittade en ort på kartan som hette Stora blåsjön. Det lät självklart som ett mål. Dit skulle vi.

Stora blåsjön. Ljusnan.

Visst är det så att man söker sig till vatten?
Jag är uppvuxen efter Hälsingekusten. Havet har alltid funnits där i närheten. Förr eller senare kommer man fram till det.

Jag är aldrig likgiltig inför havet. Det kan vara lockande och skrämmande, vackert och styggt. Men aldrig ointressant.

Första gången jag bodde hemifrån en längre tid var på en viltforskningsstation. Jag gjorde vapenfri tjänst. Det här var i inlandet. Inte så långt från Riddarhyttan. Jag hade en känsla av att något saknades.

Det var inte hemlängtan. Den fanns också. Men det var en annan diffus känsla av någon sorts brist. När jag var hemma en helg förstod jag vad det var. Då kom vi genom skogen, träden glesnade, glittret mellan trädstammarna. Havet. Och horisonten.

Där borta i skogarna kring viltstationen kom man liksom aldrig fram. Åkrar, skog, myrar, någon sjö, ett hus, åkrar, skog, myrar, någon tjärn…

Men havet saknades.

Saknades mig.

Man söker sig till vatten.
På vår vandring sökte vi oss till Ljusnan.
I namnet på älven finns ett svar på vad det är som drar oss till hav, älvar och tjärnar: ljus och vatten gör något magiskt tillsammans.

Se alla bilder i Balder