Wir sind auf einer Mission. Zur Bildung der Erde
sind wir berufen!
Vi har en mission. Vi är kallade att bilda jorden!
Novalis

Upprinnelsen är lika enkel som den är praktisk: bokbindningsverkstaden på Kristofferskolan behövde efter mer än trettio år nya stolar. Det var en tidsfråga innan de gamla stolarna på allvar skulle börja gå sönder och att när det väl hände göra ett nödinköp framstod som ett dåligt alternativ. Då, ungefär 2014, hade jag redan länge tänkt att för en skola är varje praktiskt behov en pedagogisk potential
och att skolans miljö kan bidra med en omfattande kunskapsoch utvecklingsimpuls ur det perspektivet.

I förbindelse med behovet av nya stolar dök alltså frågan upp: Hur kan detta realiseras på ett sätt som utvecklar denna potential mest intensivt? Inledningsvis fanns det flera idéer.

Som hantverkslärare på en waldorfskola är det inte konstigt om man kommer i kontakt med tankar kring att de sju klassiska »planeterna« (solen och månen räknas här som planeter) är förbundna med varsin metall och även med varsitt träslag. Så är exempelvis solen, guldet och asken ett välkänt exempel också utanför waldorfsammanhang. Asken, exempelvis, var solens träd i den fornnordiska mytologin och guldets koppling till solen liksom silvrets till månen verkar vara ett närmast universellt kulturfenomen. Att tillverka stolarna i dessa sju träslag: ask, björk, vitbok, lönn, körsbär, alm och ek, skulle alltså ge rummet ett rikt kunskapsinnehåll alldeles oavsett om man tycker bakgrunden är ren vidskepelse eller ej. Men att tillverka stolar i sju olika träslag är varken enkelt eller särskilt billigt.

En förhoppning var inledningsvis att finansiera det hela genom att göra merparten av tillverkningen till en del av undervisningen på gymnasiet. På så sätt skulle det praktiska behovet kunna leda till skolutveckling och att eleverna på ett betydligt djupare och mer mångfacetterat plan kunnat komma till en kunskapsutveckling genom det. Vi skulle där ha använt merparten av de pengar som annars gått till att betala en snickare att tillverka stolarna externt för att köpa in maskiner, framför allt en cnc-fräs i vilken man kan »fräsa ut« tredimensionella former i trä och andra material genom att programmera in dem i maskinens dator. Den idén var för omfångsrik att kunna omsättas i praktiken de åren det var aktuellt (2015–2017) och jag nämner den här ifall det kanske kan inspirera någon att tänka vidare.

Ett tag såg det ut som att hela idén med stolar i sju träslag var en hopplöst krånglig och orealistisk målsättning.

Men någon gång i slutet av 2017 eller början av 2018 förvandlades den föregående idén till en kompromiss på det pedagogiska området: stolarna får i så fall tillverkas av en snickare utanför skolan och eventuellt kan vi göra den sista ytbehandlingen och monteringen med elever. Då förvandlades också problemet till att bli ett i huvudsak finansiellt. Hur ska man ha råd att tillverka så exklusiva möbler? Är det ens rimligt att lägga sådana resurser på en detalj i inredningen, förlorar man inte helheten ur sikte för en enskildhet? Jag återkommer till frågan. Det fanns hur som helst inte precis något utrymme för det i skolans budget.

Här blev jag stående ett litet tag och var rådvill. Jag kände mig direkt korkad att det tagit så lång tid när jag till sist kom att tänka på att inget hindrar mig från att erbjuda helgkurser i bokbindning på skolan för att genom dem finansiera åtminstone delar av kostnaden. Det enda som krävs är energin. Det slutade med att jag erbjöd två bokbindningskurser som tillsammans drog in cirka femtio procent av kostnaden. Dessa besöktes i huvudsak av föräldrar på skolan och åtminstone genom dem fick projektet en pedagogisk riktning igen. Resterande kostnader täcktes av ett gammalt stipendium som skolan fått och som visade sig passa till detta (cirka tjugo procent) och av att den löpande bokbindningsbudgeten …

Läs hela artikeln i Balder