Mirja Unges senaste roman Jag går och lever är väl recenserad vid det här laget och en enad kritikerkår hyllar boken för dess konsekventa svärta, dess berättarteknik och språkets genialitet. Jag sällar mig till beundrarskaran.
Det är Mirjas tredje roman, elva år sedan den senaste, och den rör sig i ett själsligt och språkligt landskap som hör henne till, utsattheten som själsligt tillstånd och utkanten som existentiell plats. Språket är kongenialt med berättelsen genom de långa, slingrande meningarna som tvingar mig att läsa på både in- och utandning. Det finns ingen återvändo ingen paus, det bara pågår och det är lätt att känna andnöd.
allting tycks ha skitiga händer som sträcker sig och vill något.
Boken är fiktiv men bygger på självbiografiska anteckningar vilket placerar den i en högstadietid i början på nittiotalet. Ordet snippa finns ännu inte och likabehandlingsplan och genusperspektiv är begrepp som lyser med sin frånvaro. Den kvinnliga kroppen är ett utrymme lika allmänt och bristfälligt respekterat som en offentlig toalett. De kroppsliga kränkningar som boken beskriver är så mycket en del av en norm att de befinner sig liksom utanför eller bortanför det dåtida språket. Erfarenheterna lägger sig som en bottensats inombords därför att ingen utanför har någon mottagning på just den frekvensen ännu, vuxenvärlden tycks blind och oförmögen till spegling. Det är liksom ingen hemma och den dyiga bottensatsen är en del av det blaskiga vatten som alldeles nyligen tornade upp sig över världen som tsunamivågen metoo. Boken blir en litterär spegling av de vittnesrapporter vi alla tagit del av i media, inte minst de från skolans värld.
Läs hela artikeln i Balder