Mirja Unges senaste roman Jag går och lever är väl recenserad vid det här laget och en enad kritikerkår hyllar boken för dess konsekventa svärta, dess berättarteknik och språkets genialitet. Jag sällar mig till beundrarskaran.

Det är Mirjas tredje roman, elva år sedan den senaste, och den rör sig i ett själsligt och språkligt landskap som hör henne till, utsattheten som själsligt tillstånd och utkanten som existentiell plats. Språket är kongenialt med berättelsen genom de långa, slingrande meningarna som tvingar mig att läsa på både in- och utandning. Det finns ingen återvändo ingen paus, det bara pågår och det är lätt att känna andnöd.

Berättelsen beskriver en mörk tonårstid i en liten håla där dysfunktionen får fritt spelrum. Huvudperson är Tove som är fjorton och fyller femton. Hon lever med sin farsa som jobbar skift på fabriken och en syster som återvänt hem till farsans stora förtret. Tonen i hemmet är sträv och fåordig och systern är lika deprimerad som pappan är labil. Mellan dessa poler tassar Tove så tyst hon kan liksom över ett minfält. Skolan och klassen är lika outhärdlig som hemmet och klassen andas och lever dagligen kring en skock gränslösa tonårskillar som regerar både elever och lärare. Mobbing och övergrepp står i förgrunden och tonen och stämningarna av dystopi och utsatthet är uppskruvade till en nivå som tangerar det outhärdliga. Världen är trång och klaustrofobisk och allting tycks ha skitiga händer som sträcker sig och vill något. Flickornas kroppar är så mycket en offentlighet att endast dess allra, allra innersta finns som egendom och tillfällig fristad.

Boken är fiktiv men bygger på självbiografiska anteckningar vilket placerar den i en högstadietid i början på nittiotalet. Ordet snippa finns ännu inte och likabehandlingsplan och genusperspektiv är begrepp som lyser med sin frånvaro. Den kvinnliga kroppen är ett utrymme lika allmänt och bristfälligt respekterat som en offentlig toalett. De kroppsliga kränkningar som boken beskriver är så mycket en del av en norm att de befinner sig liksom utanför eller bortanför det dåtida språket. Erfarenheterna lägger sig som en bottensats inombords därför att ingen utanför har någon mottagning på just den frekvensen ännu, vuxenvärlden tycks blind och oförmögen till spegling. Det är liksom ingen hemma och den dyiga bottensatsen är en del av det blaskiga vatten som alldeles nyligen tornade upp sig över världen som tsunamivågen metoo. Boken blir en litterär spegling av de vittnesrapporter vi alla tagit del av i media, inte minst de från skolans värld.

Läs hela artikeln i Balder