Man läser ofta att Sverige är det mest sekulära landet i världen. Svenska kyrkan får allt svårare att locka människor till gudstjänst i en tid när andlighet är en privat angelägenhet och precis som mycket annat ett sätt att utrycka individualitet mer än svära sig till en tro och underordna sig en kyrka.

Andlighet kopplas ofta till fysiskt välmående ungefär som träning och god kosthållning. Men den där andra sortens andlighet, kopplad till de stora existentiella frågorna om alltings mening, Guds existens och en möjlig evighet, vart tar den vägen i ett sekulariserat samhälle? Religionen har fungerat som meningsbyggare och grundsten för värderingskapande tankemönster, men vem tar ansvar för det hålrum som uppstår i sekulariseringens spår?

För att belysa dessa frågeställningar bjöd jag in Carl van der Weyden, präst i Kristensamfundet, en kristen kyrka inspirerad av antroposofin, och radiojournalisten Eric Schüldt för ett samtal om Gud, kyrkan och andligheten i vår tid. Carl har arbetat som präst i Järna i tio år. Eric är verksam som radiojournalist, debattör och författare. Han har i olika sammanhang beskrivit sin relation till tonsättaren Arvo Pärts musik och hur den har kommit att gestalta existensens andliga dimension för honom. En stark upplevelse i tjugoårsåldern, då han lyssnade till Pärts pianostycke »Für Alina« gav honom en ordlös insikt om sitt djupaste varande, ett möte med det heliga. Upplevelsen har präglat honom som privatperson och yrkesmänniska. Även om han ofta har ett tydligt kristet anslag i det han gör är han en fri röst som verkar i sekulära sammanhang.

Vi möts i Malmgårdens trädgård en solig måndag i början på oktober. Malmgården ligger vid Vita Bergs- parken på Södermalm bakom ett högt, rött plank nedanför Sofia kyrka. Vi sätter oss i det varma växthuset och över en kopp kaffe beskriver Eric att han är en utpräglad stadsmänniska men med en längtan efter trädgården som plats och möjlighet. Han tycker om gamla träd för att de, i och med sin ålder, gör samtiden mindre viktig och skänker tillvaron ett längre perspektiv. Carl berättar att han känner sig mer trygg bland människor än bland träd. Han beskriver hur han som ung drogs mot det lite galna och bland annat drömde om att få arbeta på fängelse för att få möta och förstå människor som begått riktigt grova brott. En tid som stödperson på fängelset Hall gav honom möjlighet att föra existentiella samtal med livstidsdömda mördare. Han har också arbetat med funktionsnedsatta människor och beskriver övergången till prästyrket som odramatiskt eftersom mysteriet människa i stort sett är detsamma. Det väcker upp portar till det allra heligaste i oss, till frågan om vi är födda med helighet, om den behöver välsignas under livets gång och om man förlorar kontakten med det heliga inom en, när man till exempel tar någons liv.

Eric: Vad drog du för slutsatser efter att ha träffat de här mördarna?
Carl: Slutsatsen eller kärnan är att det finns en godhet i alla människor. Det är olyckligt när det blir dramatiskt översköljt av destruktivitet eller hat, men min erfarenhet var att det efter ett par möten dök upp små ljusglimtar av något annat, precis som det på hösten glittrar till i träden. Det kändes hoppfullt och just därför har jag otroligt svårt för dödsstraff. Det är det enda som är totalt otänkbart för mig, att jag som människa eller stat tar mig rätten att släcka ner en annan människas liv, för att tro att världen blir bättre.

Läs hela artikeln i Balder