När jag i våras hörde vetenskapsteoretikern Morten Sager föreläsa om mötet mellan vetenskaplig kunskap och vård, skola och omsorg blev jag hoppfull. Hans nyanserade och konstruktiva sätt att prata om samspelet mellan evidens och omdöme visade att inga barn behöver kastas ut med badvattnet. Han vill att fler yrkesverksamma ska lära sig hur vetenskaplig kunskap kan sammanställas och användas på bästa sätt, bland annat genom det masterprogram i evidensbasering som han är ansvarig för. En dag i juni träffades vi för att tala mer om vetenskapens roll i samhället och om mötet mellan evidens och omdöme, men även om relationen mellan vetenskap och tro.

Förutom lektor och forskare vid Göteborgs universitet är Morten också pastor i Saronkyrkan i Göteborg, en kyrka han beskriver som ekumenisk. Främst jobbar han med unga vuxna, vilket innefattar allt från skidresor till samtal om tro. »Hur får du det att gå ihop?« är den vanligaste frågan han får när någon får veta att han både är pastor och vetenskapsteoretiker. Hans svar är att han söker sanningen, inom olika områden.

Morten växte upp med föräldrar – båda läkare – som tagit avstånd från tro och religion. Men i tonåren kom han i kontakt med en tro han beskriver som smittande, och blev kristen. Han gick sedan naturvetenskapligt program på gymnasiet och två olika världsuppfattningar möttes. När hans mamma läste en kurs i vetenskapsteori och kom hem och pratade om Thomas Kuhns paradigmteori kunde han börja foga samman saker. Kuhns teori handlar om hur den gemensamma uppfattning av världen som forskare har formar vilken sorts kunskap som är möjlig att ta fram om den.

[pullquote]Under flera år lade Morten ett inre pussel för att få ihop tro och vetenskap.[/pullquote]–  Att som tonåring börja förstå hur människor ser på världen utifrån olika paradigm var väldigt spännande. Den tanken blev en viktig resurs för mig när jag funderade på mina egna världs- och livsåskådningar som nybliven kristen i en svenskt sekulär och naturvetenskaplig kontext. Det är inte frågor man bara löser, men att tänka i termer av paradigm blev en ingång för mig. Jag kom också att intressera mig mycket för tänkandet: vad vi håller för sant och vad som är kunskap just nu, vad olika människor håller för sant, vad som är kunskap för den ena som inte är det för den andre. Då blev det naturligt att studera vetenskapsteori.

Under flera år lade Morten ett inre pussel för att få ihop tro och vetenskap. När han var drygt tjugo inträffade något livsavgörande: ett möte med Gud.

–  Det som hände i Gudsmötet var att saker och ting föll på plats så att det inte längre fanns några motsättningar. Det hade i och för sig varit en lång process, men att få en emotionell och personlig upplevelse av Gud förstärkte den här koherensen någonstans.

Men även om det inte längre finns en konflikt mellan dessa världsåskådningar i Morten gör det uppenbarligen det i samhället i stort, påpekar jag. Det håller han med om, kanske i synnerhet här i Sverige. I själva verket är den skarpa gränsen mellan tro och vetenskap på många sätt falsk, samtidigt som det i vissa fall finns motsättningar.

Läs hela artikeln i Balder