Varför en robotkatt inte duger – Hartmut Rosa och begreppet resonans

Hartmut Rosa Hartmut Rosa. Foto: Robin Kohrs.

Hartmut Rosa

Hartmut Rosa. Foto: Robin Kohrs.Resonans. Acceleration. Hartmut Rosa. Efter att ha hört dessa begrepp och deras upphovsman nämnas i flera sammanhang ville jag ta reda på mer. Vad det är som väcker så mångas nyfikenhet och diskussionsvilja? Vem är Rosa? Och vad är det för värld av tankar han företräder? Så kom det sig att jag började läsa hans mest tillgängliga bok, en essä vid namn »Det vi inte kan råda över« utgiven av Daidalos i smidig översättning av Joachim Retzlaff.

Den tunna lilla boken – något överraskande med tanke på hur tung den tyska tänkartraditionen brukar vara – visade sig vara en bladvändare: lättläst, medryckande, lärd och vardagsnära. Trots Rosas hemvist i sociologin – han är alltså professor i sociologi vid universitetet i Jena, Tyskland – är det här inte bara en teori om samhälls- utvecklingen utan också en lära om människan. Det bultande hjärtat i Rosas tänkande, som också utgör hans hopp inför framtiden, kan sammanfattas i ett ord: resonans. Vad det är ska jag snart försöka förklara, men först behöver vi få de historiska och kulturella samman- hang han pratar om klara för oss.

För det första: Människans drivkrafter, hennes »rädslor, löften och begär« som Rosa kallar dem, är navet i den historiska process som format det sen- moderna samhälle vi lever i idag. Verksam som han
är inom en fenomenologisk tanketradition anser han att människans existerande inte föregår världen utan skapas av och i relation med den. För att förstå samhället behöver vi därför förstå hur världen framträder för oss människor. Å ena sidan kan den framträda som något som behöver tämjas och besegras, å andra sidan som något att öppna sig för och gå i dialog med. Det är det senare sättet att närma sig världen, det relationella sättet, som särskilt intresserar Rosa. Det är också där resonans kan uppstå.

För det andra: Enligt Rosa kännetecknas moderniteten av acceleration. Precis som det låter handlar det om att olika skeenden och processer, ungefär sedan den vetenskapliga revolutionen och upplysningstiden, äger rum i en allt snabbare takt. Rosa formulerar det i termer av att människans räckvidd har ökat – att ett större och större utsnitt av världen blivit tillgängligt för oss genom vetenskapliga framsteg och teknisk utveckling. Dystopiskt nog hävdar han att den här accelerationen inte kan stoppas. Det råder nämligen ett stegrings- och optimeringstvång, synligt intill övertydlighet i tillväxt- imperativet, finanskapitalismen och digitaliseringen. Det här tvånget kräver att mer och mer av världen ställs till vårt förfogande, till exempel genom att bryta kalk i urskogar eller anlägga nya gruvor som riskerar att förorena vattentäkter. Trots detta finns det hopp, enligt Rosa. Hoppet står till människans förmåga till resonans. Så vad är då resonans, detta centrala begrepp i Hartmut Rosas teori om människan och moderniteten? Det är på tiden att vi kommer till saken.

Resonans är något vi alla känner till men som vi har andra namn för. Resonans är när något talar till mig, berör mig, och när jag svarar eller ger mig hän på mitt unika sätt. Kort sagt, resonans är att vara i relation – om det så är till det materiella, till andra människor, till naturen, till Gud. Även om resonans inbegriper en form av upplevelse är det mer än så.

Läs hela artikeln i Balder

Linnéa Wigforss
+ posts