Sprickor i den nyliberala världsbilden

Remaindemonstration

Remaindemonstration

När jag blev ombedd att skriva ett inlägg som berör den brittiska folkomröstningen om EU blev jag först tveksam, eftersom jag vet vilka eldfängda diskussioner den gett upphov till. Under det gångna året verkar det ha blivit ännu vanligare än tidigare att ståndpunkter i den politiska debatten missuppfattas och förvrängs för att kunna fogas in i ett binärt schema. Många av oss har upplevt hur känsloladdade politiska polariseringar griper in i de godaste av relationer. Därför blev jag tveksam – men just därför beslöt jag ändå att tacka ja, eftersom det skulle ge mig tillfälle att fundera över varför det politiska samtalet ser ut som det gör, i en tid präglad av Brexit, Trump och SD.

[pullquote]..är något av allt detta ett uttryck för vad en majoritet av det svenska folket egentligen vill[/pullquote]Jag röstade emot ett svenskt medlemskap i EU 1994. På den tiden var det en självklarhet för vänstersinnade att inte ställa upp på ett projekt som uppenbart i grunden handlade om att öka kapitalets rörlighet och avkastning – och som innebar ett ännu längre avstånd mellan den enskilda människan och maktens korridorer. Ja-sidan vann med knapp majoritet, och nej-sidans farhågor har i stor utsträckning besannats. Säga vad man vill om nationalstaten, men den utgör ännu så länge den främsta möjligheten för riktigt stora antal människor att fatta demokratiska beslut – till exempel om hur sårbara de vill låta sig bli, om hur de kollektivt kan reglera ekonomisk rättvisa, och om den hänsyn de vill ta till miljön. I alla dessa avseenden har EU-medlemskapet inneburit att vi har minskat våra möjligheter till inflytande.

Vår självförsörjningsgrad har sjunkit långt under vad den var så nyligen som på 80-talet, och få är väl de som verkligen tror att det ytterst är vår folkvalda svenska regering som lägger upp linjerna för vår allt mer polariserade ekonomi och våra skenande koldioxidutsläpp? Ska vi då föreställa oss att dessa tendenser är obönhörliga aspekter av en »öppen« ekonomi, eller följder av att vi låtit kapitalets normsystem och problemdefinitioner förvandla våra folkvalda till marionetter? Vem har något att vinna på att vi i Sverige äter nötkött från Brasilien medan vårt allt mer djurbefriade landskap växer igen? Hur har det blivit vardagsmat att pensionsavtal på 65 miljoner kronor försvaras med att en vd för ett kooperativt ägt oljeföretag inte bör tillhöra kategorin »fattigpensionärer«? Varför fanns det aldrig någon anledning att tro något annat än att Vattenfalls brunkolsgruvor skulle säljas till högstbjudande? Och är något av allt detta ett uttryck för vad en majoritet av det svenska folket egentligen vill?

Det motstånd mot globalisering och frihandelsavtal – från Attac till kritiken av TPP – som har fortsatt vid sidan om vårt EU-medlemskap har ytterst handlat om att försvara demokratin mot kapitalet. Liksom EU-motståndet har det varit starkt förknippat med vänstersympatier. Det är därför det är så frustrerande att från och med Brexit-omröstningen ständigt mötas av uppfattningen att ett eu-motstånd är uttryck för högerextremism. Sedan när har globaliseringsmotstånd blivit liktydigt med högerpopulism? Givetvis har globaliseringen även skapat främlingsfientlighet – och givetvis fanns både höger- och vänsterkrafter företrädda bland Brexit-väljarna – men i det allmänna samtalet verkar vänsterargumenten ha drunknat i en nyliberal konsensus om att motstånd mot frihandel är liktydigt med intolerans.

Svensk medelklass – även de med vänstersympatier – verkar i stor utsträckning ha svalt nyliberalismens argument: EU är till för att öka mellanmänsklig solidaritet. »Problemformuleringsprivilegiet« har åter igen beslagtagits av kapitalet. Samtidigt har de ökande klyftorna i Sverige bäddat för främlingfientliga stämningar som inom SD. Fattigpensionärer, arbetslösa och långtidssjukskrivna må förlåtas om de härom året tyckte att deras statsministers vädjan att de ska »öppna sina hjärtan« inför flyktingströmmarna klingade falskt – det är ju inte de som har något att tjäna på att svenskt näringsliv får tillgång till en stor ny arbetskraftsreserv.

Läs hela artikeln i Balder

Alf Hornborg
+ posts