Bendikt av Nurnia

När Roland Paulsen skriver om jobben gör han det utifrån en luthersk syn – han menar att vi egentligen avskyr våra jobb. Paulsen återkommer ständigt till denna arbetets meningslöshet och hur jobben används för att fostra ett samhälles medborgare. Just det här resonemanget upplever jag är Paulsens största problem. Jo, mycket av det vi tillverkar och ägnar oss åt idag kan sägas

När den nydisputerade sociologen Roland Paulsen ska skriva in sig på Arbetsförmedlingen i väntan på en kommande forskartjänst hamnar han omedelbart i en hetsig diskussion med sin handläggare. Han förväntas aktivt söka jobb som han inte är kvalificerad för och han måste gå på jobbsökarforum trots att de är helt meningslösa, eftersom han redan har en tjänst som väntar. Handläggarens kompromisslöst upprepade svar är: »Vår uppgift är att aktivera den sökande.«

Fyra månader senare, som nyanställd forskare, formulerar Paulsen ett projekt med arbetsnamnet »Funktionell dumhet«. Genom en etnografisk studie på en lämplig arbetsplats ska han pröva teorin om att »vi i arbetslivet begränsar vår reflexionsförmåga till tekniska problem och undviker att ställa frågor kring mening och syfte; en viljestyrd fördumning som hjälper företag att fungera bättre«. Med hjälp av en vag och tillkrånglad projektbeskrivning lyckas Paulsen ta sig in på en Arbetsförmedling i en mellanstor svensk stad för att som forskare och observatör följa det dagliga arbetet och undersöka hur denna myndighet alltmer kommit att anta formen av en disciplinerande och kontrollerande instans i samhället.

Boken är en skildring inifrån en arbetsplats där personalen tvingas arbeta enligt metoder de själva inte tror på eller ens begriper, för att till varje pris uppfylla den politiska »arbetslinjen«. Kraven på att hyfsa arbetslöshetsstatistiken tar sig så absurda former att de till slut inte ens går att uppfylla i verkligheten. Vuxna, erfarna yrkesmänniskor som av olika, och ibland olyckligt slumpartade omständigheter, råkat bli arbetslösa tvingas sitta i floskelfyllda möten med coacher anställda på konsultbasis, som pratar om personliga varumärken och ego-boosting, och utföra förnedrande meningslösa sysslor när de nått det hårt kritiserade Fas 3.

Resultatet av Paulsens wallraffande blir boken Vi bara lyder – en berättelse om Arbetsförmedlingen (Atlas 2015), en skildring som är halsbrytande och bitvis vansinnigt rolig tack vare Paulsens lakoniska blick på det absurda den skildrar. Men det är också en sorglig berättelse, med den underliggande frågan skavande: Var det här det vi ville göra av vår tid och våra möjligheter?

Roland Paulsen har redan tidigare gjort sig känd som så kallad arbetskritiker, och 2010 gav han ut Arbetssamhället – hur arbetet överlevde teknologin (Gleerups 2010) där han diskuterar vår tids syn på arbetet som självändamål. Det vill säga att arbetet i sig egentligen inte längre är nödvändigt i samma utsträckning som tidigare för att producera varor eller tjänster, utan snarare kommit att fungera som normbildare och vår tids ideologi. Alliansregeringens arbetslinje var tydlig med detta – »det ska löna sig att arbeta«, vilket omvänt betyder att den som inte arbetar är en belastning och en tärande part i samhället.

Läs hela artikeln i Balder