Att de flesta av oss blir mer upprörda över att få sin cykel stulen än att ett företag dumpar miljögifter i ett vattendrag några mil bort är ingen naturlag, det är ideologi. Vi har lärt oss att det vi kan kalla »mitt« är mer värt, och mer värt att skydda, än det vi kan kalla »vårt«.

Att ta reda på när och varför det blev så är ett av syftena med den italienske rättsfilosofen Ugo Matteis bok Beni Communi, un manifesto (Gemensamma nyttigheter, ett manifest) som kom ut i Italien häromåret och som trycks i ständigt nya upplagor. Mattei är professor i komparativ och internationell rätt vid University of California, Hastings College of the Law, men undervisar
också vid universitetet i Torino. Beni Communi skrevs i samband med att Italien folkomröstade om att privatisera vattenförsörjningen sommaren 2011. Det blev ett rungande, nittiofemprocentigt nej, kanske för att dricksvatten ses som en grundläggande mänsklig rättighet som inte går att sälja ut. Men varför gäller inte det också stränder, skogar, skolor, torg? Mattei utgår från
det faktum att privat egendom i alla nutida rättssystem är skyddad genom rigorös lagstiftning, medan det inte finns några som helst rättsliga hinder för en stat att sälja ut till exempel en järnväg som bekostats med föregående generationers skattemedel, det vill säga pengar som våra föräldrar eller förfäder bidragit med, och som skulle hamnat i deras plånböcker, för att i slutändan förvandlas till en eller annan privat egendom, om de inte frivilligt avstått dem i form av skatt.

Att sälja ut offentligt finansierade nyttigheter till privata företag, är alltså i någon mån som att stjäla från de döda. Ingen av oss skulle betala hundra- eller hundrafemtiotusen kronor om året i skatt om vi visste att det mesta gick till att bekosta några få människors lyxkonsumtion och skatteportföljer. Men de döda kan inte opponera sig. Och det de jobbat ihop till under livet kan bara ärvas såvida egendomen är privat och alltså skyddas av arvsrätten. Annars tillhör den staten.

Mattei härleder det järngrepp som motsatsparet stat/marknad (eller offentligt/privat) har om vårt politiska tänkande till den moderna nationalstatens (och modernitetens) födelse på 15- och 1600-talen. Innan dess fanns nämligen ett tredje: det gemensamma (il commune, som ekar i våra ord kommun och kommunism), mark som i teorin tillhörde kungen men som i praktiken nyttjades och förvaltades av folket. Mattei studerar här främst engelska förhållanden där the forests (skogar förstås, men också vattendrag, åkrar, betesmarker och rentav byar) på medeltiden i praktiken tillhörde vare sig kronan, alltså staten, eller den allt mäktigare adeln, alltså det privata.

Västerländsk rättstraditions kanske mest inflytelserika dokument, Magna Carta från 1215, har gått till historien som ett av de första exemplen på institutionaliserad maktdelning. Dokumentet garanterar den brittiska adeln ett politiskt inflytande och rätten att störta kungen (som vid dokumentets tillblivelse bar det enigmatiska namnet Johan utan land) om denne skulle bryta mot någon av de punkter dokumentet innehåller. Vad som fallit i glömska eller förträngts, menar Mattei – eftersom det är segraren som skriver historien – är att en av dessa punkter, The charter of the forests, garanterar folket, the commoners, rätten till all mark som inte tillhör adeln, alltså den mark som i teorin tillhörde kungen, men som i praktiken förvaltades av folket.

Rättsligt kännetecknades den västerländska medeltiden av maktspridning och pluralism, skriver Mattei. Små och stora politiska aktörer satte sina egna juridiska normer. Dessa kunde ha universella ambitioner – som kyrkan och kejsardömet; territoriella – som olika … Läs hela artikeln i Balder