De förvildade

Lärkorna sjöng
i de nio korna
när bottnen kallade
under isen.

Det var så lätt.

De gick och gick. Förvildade.
Å, frihet! Följdes bara åt på den
stora blå mjölkens nya sjö
oändlig, sprang som i en enda
dunkel kropp med gråljuset
släpande i hålet, horisonten
var betäckaren, en rygg som höll ut
sjön. Och de befriades, de singlade på rygg
på rygg i isens trasor trasor blandade
ögon öron svansar juver minnen sinnen.

Klöver, klöver.
De är lätta nu.
Lätta som flyn.

Vi kan inget göra.
Bara stå och se ögonens
vattenslipade onyx
lossna stiga. Som bubblor i vattnet.

 

Barnet och Stjärna

Då.
Den sommaren.
Skäran som höll isär
bjälken och dörren, små, små
klockor i cementen och hettan
utanför och kons tunga trasiga
kött den svällande tungan och eggen
i svalornas rop och kopparkopparna
kopparvattnet och det
onda som delade oss och flugorna
i nacksåret efter tjudret flugorna
i näsborrarna. Skottets kraft.

Jag höll mig i hennes horn.
Jag höll mig i själva
blodet och takpappen därovan

och det som såg på oss skulle
alltid vara min del av evigheten.

 

Genom havren

Jag går
genom havren.

Den är inte mogen än.
Kon iakttar mig mellan
skuggorna som kommer
från hornen, en tunnare
än den andra.

Jag skälver ut en riktning
i den stilla havren.

Kon är i sin. Jag. Allt.

Månen tömmer havren
när det är dags. Det ringer
i klockorna när jag går, i det som
är det när jag går.

 

/Ingela Strandberg

(Den fjärde dikten hittar du i tidningen)