Återskapa livet i gräsmarkerna

Ett bokomslag där en man står på ett fält med en lie i handen. Emil V. Nilsson är doktor i växtekologi och redaktör för Svensk Botanisk Tidskrift.
Ett bokomslag där en man står på ett fält med en lie i handen.
Emil V. Nilsson är doktor i växtekologi och redaktör för Svensk Botanisk Tidskrift.

»Vi ville göra något med våra egna händer för den biologiska mångfalden» Det skriver Emil V. Nilsson i inledningen till sin bok om Rävbacken, en f. d. beteshage som planterats med gran någon gång på 1930-talet. Sedan hade backen lämnats vind för våg och för elva år sedan var det nära nog ogenomträngligt att gå där, med hallonsnår, druvfläder och sly mellan granarna.

Emil V. Nilssons bok Rävbacken (Natur & Kultur 2024) handlar om hur han och hans fru Erika Torninger tog utmaningen att återskapa Rävbacken till den artrika hage den en gång varit. Av en granne fick de veta att några exemplar av den rödlistade backsippan växte i en glänta. Både Emil och Erika är växtbiologer och insåg att upptäckten var betydelsefull. Om backsippan fortfarande fanns i den igenväxta hagen, var oddsen goda att också andra ängsväxter skulle kunna komma fram om granar och sly togs bort.

Med grannarnas stöd i ryggen bestämde sig Emil och Erika att börja restaurera Rävbacken. Men hur göra? För att komma igång gick Erika en motorsågskurs och i februari 2013 var det dags att ta ner den första stora granen. I boken beskriver Emil  började med fällhugget och sedan sågade sig igenom stammen. Och han berättar om oron de kände när granen vägrade falla när de slog på kilarna. Och om euforinnär granen äntligen ramlade precis där Erika siktat!

När jag läser om starten för Emil och Erika, påminns jag om hur annorlunda det var när jag och min livskamrat Inger började ta hand om ängarna på den gård där Inger växte upp. Hennes föräldrar hade skött markerna på traditionellt vis med bete och lieslåtter, men när de blev äldre räckte krafterna inte till. Några mindre hackslåttbackar hade de orkat hävda, medan däremot
beteshagarna hade fått växa igen till samma tråkiga skick som Rävbacken.

Det var för femtio år sedan som jag började besöka familjen som presumtiv svärson. Då kändes det bra att kunna erbjuda hjälp med slåtter och vedhuggning. Att hantera lie och motorsåg var inget problem för mig som växt upp med en pappa som var skogsarbetare. När Inger och jag sedan tog över gården, kändes det också självklart att fortsätta sköta ängarna. Vi gjorde det av respekt för Ingers föräldrar och för det kulturarv som ängsmarken är en del av. Dessutom tyckte vi att gårdsmiljön blev vacker när ängarna blommade på somrarna och sedan rensades på gräs inför hösten. Men biologisk mångfald tänkte vi inte på när vi började!

Efter några år förstod också Inger och jag hur viktig ängsskötseln är för den biologiska mångfalden, ängarna är faktiskt den mest artrika naturtyp vi har i Sverige. En välskött traditionell svensk äng har fler arter per kvadratmeter än tropikernas regnskogar. När den insikten började landa hos Inger och mig, tog vi också tag i gårdens igenväxta beteshagar.

Även om starten för Emil och Erika var väldigt annorlunda än för Inger och mig, finns det många likheter i det fortsatta arbetet med slåtter och restaurering av hagarna. I sin bok om Rävbacken tar Emil upp hårt arbete och bekymmer – som när de bränner fjolårsgräset på Rävbacken och blir rädda att de gjort brandgatan för smal. Eller när knylhavren exploderat till ett hav av gräs runt granstubbarna. Eller när deras första ko får juverinflammation och måste tas bort. Eller besvikelsen när antalet backsippor inte hade ökat från året innan – hade de gjort något fel?

Emil beskriver också många situationer med glädje, som t. ex. när han första gången ser en kärlekskrank violettkantad guldvingehanne som letar upp en hona.

Läs hela artikeln i Balder.

 

Lage Bergström