Arthur och Joan Kleinman, hon dog 2019 vid en ålder av 71 år. Foto: Torben Eskerod.

Arthur och Joan Kleinman, hon dog 2019 vid en ålder av 71 år. Foto: Torben Eskerod.

»Budskapet i Arthur Kleinmans berättelse om sin hustru Joan är att han inte kunnat tillgodogöra sig någon erfarenhet genom sin profession som psykiatriker och medicinsk antropolog om hur det är att vårda. Endast genom att vara den vårdande parten i sitt äktenskap har han lärt sig vad det innebär. Som han säger, är det ›endast genom att vårda en älskad nära människa som jag har lärt mig att bli en vårdande människa‹.«

Oordning eller det vi kallar kaos kan aldrig lämnas utan åtgärd. När en person i en krets visar symtom på sjukdom eller uppträder avvikande blir det moraliskt nödvändigt för omgivningen att delta i den sjukas situation. Under själva konstruerandet av en etiologi, en beskrivning av tillståndet i tid och rum och funderingar över orsakerna, tvingas människor reflektera över vissa aspekter som har att göra med den sociala ordningen. Vilka slags sociala relationer eller socialt beteende som man tar fasta på och undersöker, varierar från samhälle till samhälle och givetvis också inom ett samhälle beroende av lidandets art och vem som tolkar det.

Den sjuka människan och hennes omgivning konstruerar tillsammans en etiologi som förklarar och sammanfaller med händelser, oftast av social natur, som skett innan sjukdomen uppstod. Etiologier utarbetas vanligtvis som berättelser som beskriver sociala fakta på ett sätt som är lätt att förstå och kommunicera. Oftast är det orsakssammanhangen som avgör hur den sjuka behandlas. Skuldfrågor och orsaker förknippade med skam kan ha avgörande betydelse för om man låter den drabbade bli fri från ansvar eller inte.

Räcker det med att höra vad människor säger om sitt lidande eller sin upplevelse av förändring till det sämre under viss tid? Hur ska man ta in och hur ska man förstå vad som ligger bakom det sjuka? Finns det sätt att nå kunskap om vad som kan vara orsakerna till att vissa människor blir sjuka och andra alltid håller sig friska? För antropologen ter det sig ofta tillräckligt att tala med människor, höra deras livsberättelser. Hur de själva förklarar och beskriver vad som hänt dem i livet är ofta det enda underlag en fältarbetare har. Men nyfikenheten på hur personerna som kan se in i kroppen och där se vad som händer är också stor. Bland antropologer som intresserar sig för hälsofrågor blir även den medicinska institutionens aktörer intressanta.

Det är inte alltid sagt att den sjukas egen berättelse och de beskrivningar av det inre som läkaren ger behöver vara motsägelsefulla eller innebära problem. Men det är alltid två beskrivningar av ett och samma skeende. Särskilt gäller det kanske i samband med olika former av demens. För att kunna tolka en människa som befinner sig i ett tillstånd av en helt egen värld måste något speciellt tillkomma.

En inträngande beskrivning av en Alzheimersjuk person finns att läsa i den medicinska tidskriften the Lancet (januari 2009). Där finns artikeln »The Art of Medicine: Caregiving: The Odyssey of Becoming More Human« av den medicinske antropologen tillika psykiatrikern Arthur Kleinman. Den griper tag i läsaren på ett sätt som är ovanligt vid läsning av denna tidskrift, inriktad mot rapportering av medicinska forskningsresultat.

Läs hela artikeln i Balder