Den blinde kantorn går över gatan. Med sin blindkäpp känner han sig fram på övergångstället. Jag vet inte om jag skulle lagt märke till honom om jag inte läst Malte Laurids Brigge nyligen, redan den första sidan är tung av seende.

Jag har sett en man som vacklade och sjönk ihop. Folk samlades kring honom, det förskonade mig från resten. Jag har sett en havande kvinna. – Sedan har jag sett ett egendomligt, starrblint hus. [—] Ett barn i en stillastående barnvagn: det var tjock, grönaktigt och hade ett tydligt utslag i pannan.

Jag mindes kantorn från Norra Åsums kyrka, han som vandrade in bredvid den svarta runstenen och slog sig ner vid orgeln. Han hade Bach och Buxtehude i hän- derna och noterna tätt framför ögonen.

Rilke tränar sin och även min uppmärksamhet i romanen om Malte Laurids Brigge, den unge adelsman som är hans alter ego i en kaotisk och fragmenterad värld. Malte kommer från en barndom full av flytande ångest, från stora ekande salar där människor begår sin död långsamt, omständligt, som ett arbete som måste utföras. Livsångesten slingrar sig om dödsångesten och invaderar barnet som inte tycks ha några gränser, inget skydd. Malte är ett vidöppet barn och blir en vidöppen vuxen, alla scener han bevittnar tränger in i honom, mannen som vacklar och faller på gatan, den havande kvinnan som just ska föda, dofterna av jodoform, pommes frites och ångest överfaller honom. Allt söker sig in till honom, allt blir till i honom. Det finns inga sammanhang utan allt sker precis samtidigt. Jag tänker på det starrblinda huset och den stora sårskorpan på mitt knä, hur jag också vacklade och föll från cykeln, rakt ner bland löven och hur människor skyndade till. Sådant sker hela tiden. Hur människor skyndar till. Hur såret läker långsamt, hur den stora rosa sårytan får svarta koagulerade kanter och så småningom fylls av en mörk främmande crusta, som till sist faller av och blot- tar en läkt hud. Allt gåtfullt som pågår i kroppen som man inte är varse, allt som är samtidigt. Ett starrblint hus, en havande kvinna som skjuter sig fram längs en hög, varm mur och söker stället där hon kan föda. En man som vacklar och sjunker ihop.

Vad finns det för okända världar bredvid oss, innan- för, utanför oss? Rilke är ett stegrat ögonblick, hur mycket kunde han känna och ana? Vad var det som hände den gången när han gick längs klipporna i Duino och fick besök av ängeln? Var kom den ängeln ifrån? Kom den från hans överhettade fantasi, kom den från allt han läst, kom den från tidens ockulta skrifter, kom den från Gud med en from fråga, eller en förfärande uppgift? Och vad bestod i så fall denna uppgift av?

Ein jeder Engel ist schrecklich.
– – –
Varje ängel väcker förfäran.

När jag var sex år fick också jag besök av en ängel. Jag var ett ängsligt barn, jag var mörkrädd, ett barn som alltid hade svårt att sova, ett barn av det slag som läser sagor och Bibel för barn och förhäxat stirrar på de färglagda illustrationerna och lika fascinerat bläddrar igenom planschverk med William Blakes bilder. Jag brukade dessa sömnlösa nätter tassa ner till min far, där jag fick ligga innerst, intill väggen i hans säng, så att han kunde skydda mig mot nattens faror. En gång när jag vaknade såg jag ut över hans rygg; en ängel stod i rummet. Den var av ljus, fullständigt genomskinlig utan avgränsad kropp eller kontur. Ängeln stod intill skrivbordet och lade kläderna i ordning på stolen.

Läs hela artikeln i Balder