Bild på en hund tillFredrika Spindlers artikeln

Ownie i ett nedstängt och folktomt Vieux Carré. Foto: Frederika Spindler

Det är sent i oktober, och vi förbereder oss för vad som förhoppningsvis är årets sista orkan i Louisiana. Det blir den nionde för den här säsongen som kommer in från mexikanska golfen, men den tjugosjätte om man räknar med dem som dragit in från Atlanten i öst och Stilla havet i väst: så många att det romerska alfabetet inte längre räcker för att namnge dem – sedan en dryg månad är det i stället det grekiska alfabetet som gäller. Nu väntar vi alltså på Zeta.

Förberedelserna är desamma varje gång: dricksvatten i dunkar, konserver, stearinljus; batterier, ficklampor, vevradio; solcellsladdare till mobilen, kassar med is och kylklampar att lägga i kylväskorna. Fulltankad bil. Vi tror inte att vi kommer att behöva evakuera den här gången – orkanen är bara klassad som en tvåa – men det är bäst att kunna åka snabbt om det skulle behövas.

Också hundarna känner det: de snusar i luften, spetsar öronen

Det är för den delen inte heller säkert att själva orkanen kommer att drabba New Orleans – de senaste har haft en benägenhet att i sista stund vridas antingen östereller västerut – men storm, regn och blåst kommer vi att få, och elen kommer att gå som den alltid gör. I bästa fall i några dagar, i värsta fall i upp till tre veckor. Medan vi väntar är himlen klarblå och solen strålar. Det är svalare än för någon vecka sedan – bara 28 grader, jämfört med 35, men luftfuktigheten ligger fortfarande på över 90 procent. Det är en särskild sorts väntan, motsägelsefull, paradoxal. Hela staden tycks ta betäckning, stålsätta sig: skolor och restauranger är stängda, i mataffärerna är det trängsel eftersom alla vill försäkra sig om att ha tillräckligt mycket förnödenheter och vatten; men trafiken är näst intill obefintlig. Nere vid floden – den vida, lerbruna Mississippi – och uppe på de meterbreda, höga flodvallarna som byggdes efter Katrina är vi många som rastar våra hundar, låter dem leka och springa. Men alla skyndar sig. Man vill inte vara ute för länge. Också hundarna känner det: de snusar i luften, spetsar öronen. Stillheten är bedräglig: inför en orkan är fåglarna tysta; alligatorerna ligger inte och solar vid flodbädden som de brukar utan drar sig längre in i träskmarkerna för att söka skydd. Pungråttor, tvättbjörnar, bävrar och koyoterna håller sig undan. Solen strålar, naturen håller andan. När orkanen kommer är ljudet det första man hör.

Det är svårt att inte dra paralleller mellan orkanerna(vars ökande förekomst och ökande styrka är ett direkt resultat både av den globala klimatförändring vi befinner oss i och den lokala klimatförstöring som här i decennier lett till att de naturliga skyddsvallarna i form av sandbankar, växtlighet och sumpmarker brutits ned till förmån för rovfiske och oljeutvinning) och de övriga katastrofer och kriser som präglar detta märkliga år 2020. För all del inte i kausal mening, men däremot i det utmattade spänningstillstånd, den passiva väntan och det förtvivlade, lilla men existerande aktiva motstånd som de har försatt oss i.

Orkanen är konkret men svår att inte också se som en metafor: den drabbande katastrofen som slår sönder liv och existenser, hus och försörjningsmöjligheter; slår ut infrastruktur – el, vatten, vägar och internetuppkoppling – raserar så mycket av det som så många har byggt, tillsammans och på egen hand. Sådan är förstås också den pandemi som drabbat oss alla; som skördar liv och krafter, ödelägger familjer, relationer, ekonomier; som kastat oss in i en tillvaro där vi inte kan umgås, ta hand om våra nära, resa. Där det globala kraschat in i det lokala; det allra största in i det allra minsta.

Läs hela artikeln i Balder