
Det är sent i oktober, och vi förbereder oss för vad som förhoppningsvis är årets sista orkan i Louisiana. Det blir den nionde för den här säsongen som kommer in från mexikanska golfen, men den tjugosjätte om man räknar med dem som dragit in från Atlanten i öst och Stilla havet i väst: så många att det romerska alfabetet inte längre räcker för att namnge dem – sedan en dryg månad är det i stället det grekiska alfabetet som gäller. Nu väntar vi alltså på Zeta.
Förberedelserna är desamma varje gång: dricksvatten i dunkar, konserver, stearinljus; batterier, ficklampor, vevradio; solcellsladdare till mobilen, kassar med is och kylklampar att lägga i kylväskorna. Fulltankad bil. Vi tror inte att vi kommer att behöva evakuera den här gången – orkanen är bara klassad som en tvåa – men det är bäst att kunna åka snabbt om det skulle behövas.
Också hundarna känner det: de snusar i luften, spetsar öronen
Det är svårt att inte dra paralleller mellan orkanerna(vars ökande förekomst och ökande styrka är ett direkt resultat både av den globala klimatförändring vi befinner oss i och den lokala klimatförstöring som här i decennier lett till att de naturliga skyddsvallarna i form av sandbankar, växtlighet och sumpmarker brutits ned till förmån för rovfiske och oljeutvinning) och de övriga katastrofer och kriser som präglar detta märkliga år 2020. För all del inte i kausal mening, men däremot i det utmattade spänningstillstånd, den passiva väntan och det förtvivlade, lilla men existerande aktiva motstånd som de har försatt oss i.
Orkanen är konkret men svår att inte också se som en metafor: den drabbande katastrofen som slår sönder liv och existenser, hus och försörjningsmöjligheter; slår ut infrastruktur – el, vatten, vägar och internetuppkoppling – raserar så mycket av det som så många har byggt, tillsammans och på egen hand. Sådan är förstås också den pandemi som drabbat oss alla; som skördar liv och krafter, ödelägger familjer, relationer, ekonomier; som kastat oss in i en tillvaro där vi inte kan umgås, ta hand om våra nära, resa. Där det globala kraschat in i det lokala; det allra största in i det allra minsta.
Läs hela artikeln i Balder