Bild med texten The system has failed us

Bara detta att foga in det lilla ordet »efter« före ordet kapitalism får en horisont att öppna sig. Mitt intryck är att de flesta människor idag upplever sig leva i ett system som är det slutliga, det eviga och som aldrig kommer att ersättas av något annat. Kapitalismen är det naturliga. Den är natur. Synsättet är grundmurat: Människan anses idag i princip vara befriad – från slaveri, livegendom, kollektivism och även olika religiösa vanföreställningar om att en annan hinsides värld existerar, men också från hoppet om att en annan samhällsformation än den nuvarande är realiserbar eller ens tänkbar.

De utopiska energierna har nästan helt skingrats. Här är nuet. Det är det enda vi har, och det är kapitalistiskt. Men detta nu är ett underligt nu: Det är en raketramp mot framtiden, en trampolin. Den som stiger in i detta nu slungas iväg eller blir kvar och dör. Det finns ingen vila. Kapitalismen är evig. Jag hör den tanken, dolt eller öppet, dagligen pumpas ut i den allmänna debatten. Och den gör mig klaustrofobisk.

En radikal litteraturvetare skrev en gång att det tycks vara lättare för människor att föreställa sig ett slut för allt liv på jorden, än slutet för kapitalismen.

Kapitalismen har en födelse och har därmed också en död

När jag ibland håller föredrag om min syn på socialismen – där själva ordet avlägset klingar av utopi – så brukar jag inleda med att säga att jag är historiematerialist. En avgörande komponent i den övertygelsen är att jag utgår från att alla produktionssätt och samhällsordningar är tillfälliga och historiskt övergående. Det antika slavsamhället var inte evigt, inte heller feodalismen. Och lika lite är kapitalismen evig. Kapitalismen har en födelse och har därmed också en död. Det vi kallar kapitalism är något som börjar uppstå i Norditalien ungefär på tolvhundratalet. Ur de lokala marknaderna uppstår ett behov av penninghantering. Bankväsendet uppstår. Bank är ett italienskt ord, det betyder bord eller bänk. Jag tänker på det framför mig när jag ser SEB:s nya huvudkontor på 97 000 kvadratmeter i Solna: Handelsmän satt en gång vid ett enkelt bord i solnedgången på ett torg och någon av dem uppfann krediten, för att en handlare skulle kunna expandera och liksom röra sig in i framtiden. En bank är i grunden inget annat än en skapare av krediter, vilket är ett fenomen som helt överskrider byteshandeln eller köpet av några tomater i ett grönsaksstånd.

Att folk köper och säljer på en grönsaksmarknad är inte kapitalism och det är i sig inte heller exempelvis industriell produktion; jag nämner det för att många nog förknippar kapitalism med artonhundratalets exploderande industrialism, med fabriker, rykande skorstenar och snurrande hjul. Men kärnan i kapitalism är helt enkelt denna: kapitalackumulation, det systematiska tvånget att ständigt öka kapitaltillgångarna – eller dö. Om det är mer lönsamt att bedriva finansiella operationer än att producera saker och ting, ja då gör kapitalägaren det. När det därför moraliseras över dagens allt hetsigare finansmarknader som om de vore ett slags urspårad eller perverterad kapitalism är det en otrolig felsyn: Också det är kapitalism, på sätt och vis i sin renaste form.

Sociologen Giovanni Arrighi gjorde för många år sedan stort intryck på mig när han i ett mäktigt verk, Det långa nittonhundratalet, beskrev den cykliska kapitalismens natur: Först samt med varuproduktion/realekonomi och när den lönsamheten avtar därför att marknaden mättas eller lönekostnader stiger, övergår kapitalet helt naturligt till finansiella operationer.

Läs hela artikeln i Balder