Detalj ur Top Hart av Kåre Henriksson

Barndomsupplevelsernas mönster och sekvenser är inbyggda i mig. I barndomens erfarenheter finns det förborgat som stimulerar min kreativitet. Min far är född i Skyttmon och uppväxt i Jämtland. Första gången jag »rymde hemifrån«, var på en trehjulingscykel på Frösön. Jag blev till slut infångad av en poliskonstapel, vid runstenen invid gamla Frösöbron. Vi var många barn som växte upp på Hornsberg, och jag upplever att under en lång period av ungdomen levde man i Rekordmagasinets värld. Samlaralbumet, som egentligen var min fars, var fullt av identifikationsobjekt. Fullskrivet med namn i alla färger, även med skidvallan Silver-Swix. Som självutnämnd storspelare i fotboll gick man sedan ut på bakgården och spelade »landskamp« eller »allsvensk« match.

Barndomssomrarna tillbringade min familj i HusbyLånghundra i Uppland, där min mor växte upp. Om man stiger upp tidigt en morgon, då dimman ligger tät, kan man skönja var den urgamla Långhundraleden gick med sina vattenfarkoster. Gamla berättelser blir synliga om fornfolkets och vikingarnas liv, på deras färd in i Uppland. Jag minns solljuset i morfars snickarstuga med alla verktyg och mallar. Puppor som blev till färggranna fjärilar. De gamla gravhögarna, som efter arkeologisk utgrävning visade sig innehålla skatter. Och det taktfasta dunkandet när mormor vävde trasmattor.

Somrarna var en blandning av det gamla och moderna. Det moderna höll på att tränga in.

Köket var husets samlingsrum och på en hylla ovanför kökssoffan stod radion. På stationsskalan kunde man avläsa namn på avlägsna exotiska platser. Var ligger Hilversum? Bredvid radion, på väggen, satt en sköld med massor av färggranna nationsflaggor. Det fanns inget varmt vatten att tillgå och maten tillagades på vedspis. Någon tv fanns inte, och det låter ju förbaskat gammaldags, men det var ju så. Fotbolls-vm på den tiden var avlägsna tillställningar. Somrarna var en blandning av det gamla och moderna. Det moderna höll på att tränga in. Man lyssnade inte bara på välkända vindars ljud, utan i luften surrade elektriciteten. Via telefonstolpar och träd gick ledningar in genom uppborrade hål i boningshusen, och man hörde, liksom kände, det där eviga pulserande »surret«. I kvällsskymningen visade svalorna upp sin styva flygkonst. Efter att ha lyssnat till svalornas kvällskonsert, så blev det becksvart ute. Då kröp jag ner i sängen.

Under täcket låg jag med pappas lilla transistorradio, och skapade ett slags slumpvis komponerade musikstycken. Genom att vrida, med varierade rytmiska rörelser, på radions inställningsvisare åkte jag över olika sändningsstationer, skiftade frekvens, och musik uppstod. Ytterligare ett musikaliskt slumpmässigt inslag i styckenas tillblivelse var kommunikationen mellan flygpiloter och flygledarpersonal vid Arlanda som fångades upp av radion. Man kunde ibland även svagt höra ljudet från den stora cigarrformade kroppen med vingar som gled fram däruppe i den mörka etern. Det var mycket spännande. Långt senare i livet upptäckte och fascinerades jag av Glenn Goulds egensinniga radiomontage.
Hans intresse för det mångstämmiga, att uppfatta flera olika ljudintryck samtidigt, kombinerat med hans fundamentalt kontrapunktiskt inställda medvetenhet.

I nästan fyra år, i slutet av åttiotalet, förutom på somrarna, cyklade jag dagligen med stor iver och glädje till takvåningen i G:a Spikfabriken vid Nissan (Skonertgatan) och till Fria Målarskolan i Halmstad. Där träffade jag passionerade konstälskare. Och naturligtvis den person som insett vikten av kollektivets betydelse: läraren Olle Waller. Olle är en fantastisk konstnär, pedagog och människa. Efter hand har jag förstått att Olles undervisning bland annat syftade till att ge en djupare förståelse för bild som språk och livsyttring. Att jag kom in under Olles takås är det mest betydelsefulla och avgörande vägvalet för mitt eget konstnärskap. Jag tänker ibland tillbaka på våra torsdagseftermiddagar då vi spelade badminton. Till publik hade vi två trogna städerskor som kunnigt applåderade en fin bollduell. Efteråt bjöd Olle alltid på härligt nybryggt kaffe. Att jag överhuvudtaget hamnade i Halmstad är jag tacksam för.

Läs hela artikel i Balder