Urbaniseringen av våra umgängesvanor har medfört att vi utan att hälsa passerar merparten av de människor som omger oss i det offentliga rummet. Vanligen hälsar vi ändå på grannarna när vi möts även om vi inte umgås, eller ens känner varandra till namnet. Men även när vi blivit närmare bekanta, kan det dröja innan steget tas till att vi börjar bjuda hem varandra. Vi bjuder visserligen hem släktingar, vänner och bekanta, och välkomnar dem även vid oväntade besök, men hur öppen är dörren till vårt hem i övrigt?

1.
Ingen kan själv besvara sin egen hälsning

I essän »Iliaden eller sången om styrkan«, påminner oss Simone Weil om det uppenbara, men ändå ofta förbisedda förhållandet att:

[pullquote](våra relationer till varandra, vilket även innefattar andra levande varelser),[/pullquote]Människorna omkring oss har egenskapen att genom sin blotta närvaro hejda, dämpa ner, inverka på varje rörelse som vår kropp ämnar göra; möter vi en person på vägen väjer vi på ett annat sätt än för en vägskylt; man reser sig inte, går inte, sätter sig inte ner på samma sätt, när man är ensam i sitt rum, som när någon annan är där.

Weil lyfter här fram skillnaden mellan de två grundläggande existentiella förhållningssätt som Martin Buber beskriver, nämligen jag-du relationer (våra relationer till varandra, vilket även innefattar andra levande varelser), och jag-det relationer (våra relationer till de livlösa tingen). Som ett vardagligt exempel på det faktum att vi berörs av varandra, vill jag ta min utgångspunkt i hälsandet som ett vardagligt, och kanske till synes oviktigt, uttryck för vårt vidkännande av varandra. Utan att gå in på frågan om hälsandets »ursprung« – som exempelvis uppfattningen att våra nuvarande seder och bruk utvecklats ur gester som haft med underkastelse eller underdånighet inom ramen för makt- eller statusrelationer att göra (Norbert Elias), eller återförandet av de ritualiserade hälsningsceremonierna på funktionen att avvärja aggressivitet (Konrad Lorentz) – vill jag här påtala möjligheten att hälsandet också kan ses som ett uttryck för en spontan gensvarsberedskap, som sammanhänger med vårt medmänskliga begär till och behov av varandra. Därmed inte sagt att vi måste vara eller bli vänner för att hälsandet skall ha en gemenskaplig karaktär.

Att vi hälsar på varandra är ett så alldagligt beteendemönster att frågan om dess roll eller innebörd vanligen inte dyker upp. Hälsningsgesten och/eller hälsningsfrasen riktar sig alltid till andra, och kan i enlighet med sin relationella grundkaraktär följaktligen enbart äga rum mellan mig själv och någon annan (eller andra). Ingen kan själv besvara sin egen hälsning, och lika litet kan en hälsning besvaras av någon annan än den person som hälsningen är riktad till. Också där vi enbart utbyter en kort nick och/eller ett leende handlar det om ett tilltal och ett gensvar, och även i fall där en obesvarad hälsning beror på att den andre inte lägger märke till vår hälsning, nämna vi ofta efteråt att vi hälsat.

Läs hela artikeln i Balder