Rätten att tala, att få tala, är helt grundläggande i en demokrati, i en by eller ett kvarter, i en familj och i en vänskap. Liksom förmågan att lyssna. För några år sedan intervjuade jag någon som vet mycket om världen och människorna, han vet helt enkelt vad som behöver göras. Mot slutet av vårt samtal frågade jag om själva kardinalfrågan ändå inte är den varför vi har så svårt för vissa människor, samtalen låser sig och vi vet precis hur korkad den andre är? Han svarade genom att berätta om två tillfällen när människor som varit oense med honom efter många år kom fram och tackade, nu hade de äntligen förstått att han hade haft rätt från början.

Har ni tänkt på hur man hos unga människor så väl kan se att de har en lust och förväntan att få växa som människor och att de faktiskt gör det? Vart tar den där lusten vägen när vi blir vuxna, vad är det som gör att vi lämnar vårt inre i sticket och i stället börjar träna kroppen på alla ledder och prövar diet efter diet? Vad är det som gör att vi stannar i växten, som om vi tror att det nog inte finns något mer att göra med vårt inre? Och om det skulle finnas något litet kvar att utveckla så är det nog inte värt ansträngningen det kan komma att medföra.

Om vi vill fortsätta leva i en demokrati räcker det inte med att tala om hur viktig den är. Den har knappt mer än anlänt och nu är den snart bara en karikatyr och kuliss. För att rädda demokratin och få till en fördjupning av den måste vi också ställa krav på oss själva och vårt inre. Inre utveckling är – som någon sa – en ytterst småskalig sak men den är fullt möjlig och helt nödvändig. Den kan återge oss lusten att växa som människor och mod att arbeta för en rättvisare värld.

m. a.