En kylig men stilla pingstafton tar konstnären Anita Grede emot mig och fotografen Miriam Klyvare i prästgården utanför Nyköping. Där har hon under nästan fyrtio års tid levt, arbetat och tagit hand om fyra barn tillsammans med sin man Kjell. Ända sedan 1358 har det legat en prästgård på den här platsen, ett historiskt djup som får mig att häpna.
– Skönhet och sanning, det är för mig något glädjande och positivt, men vid noggrannare eftertanke är det förstås ganska komplicerat.
Så sa Anita när jag först frågade om hon ville träffas för att prata om dessa stora frågor. Men knappt har vi hunnit in genom dörren förrän ett spontant samtal om skönhet uppstår medan Anita förbereder lunch. Vi talar om en form av skönhet som inte alltid syns, den som har att göra med att finna och att skapa mening som kan vägleda oss i nästan allt vi gör. Det är något annat än den vackra trevnad som går att köpa för pengar. För Anita är skönhet en sorts strävan, och den har en mening i sig.
Skönheten är paradoxal, menar hon; den är både väldigt skör och samtidigt själva kärnan i livet. Hon letar fram ett citat ur Niklas Rådströms senaste roman En Marialegend som hon tycker sammanfattar det bra: »Skönheten är allt, världens enda mening, men mot förstörelsens krafter saknar den allt försvar.«
– Berättelsen är så fruktansvärd att jag nästan inte orkar läsa den, men samtidigt så oerhört bra. Det är för att språket har en sådan skönhet som jag ändå kunnat fortsätta, för att i den finns sanning.
[pullquote]Ett aktuellt tema i Anitas skapande är hur man kan göra något vackert på en ful plats.[/pullquote]Jag fastnar för det där med försvarslösheten; att skönheten endast skyddas av en tunn ytspänning, och om den spricker raseras allt. Det kräver så mycket om-sorg för att bygga upp den igen. Ett aktuellt tema i Anitas skapande är hur man kan göra något vackert på en ful plats. Sedan i början av maj leder hon ett projekt vid Skavsta flygplats utanför Nyköping, ett ställe där ingen riktigt förväntar sig nna skönhet och dit Anita därför vill ta den. Den utsiktsplats som hon där håller på att utforma ligger dessutom i anslutning till Sörmlandsleden, som Anita samarbetar med. Tanken är att man ska kunna vandra från flyget in till staden, eller åt andra håll ut i det sörmländska landskapet.
– Flygplatsen är ett område som tyvärr saknar all skönhet och identitet, men själva kullen för utsiktsplatsen ligger vackert, med utsikt över start- och landningsbanor, dit människor kommer varje dag för att se flygplanen lyfta och landa. I centrum kommer skulpturen Moder Jord att stå, tung och jordisk, nästan tre meter hög. Hon ska ha en silvertärna i ena handen – ingen fågel flyger så långt – som öppnar sig för flyget och flykten och lättheten. I kontrasten mellan himmel och jord, mellan det moderna och det uråldriga, blir hon en begriplig symbol som kan förstås av alla oavsett vad vi talar för språk.
Under Moder Jords vänstra arm ska ett gräsbevuxet vindskydd öppna sig, där ett tiotal människor ska kunna söka skydd när det regnar och blåser.
– Omkring henne ska det blomma av vilda växter som egentligen redan finns där, de bara gömmer sig under allt sly som finns på kullen. Det är bara att plocka…
Linnea Wigforss
Läs hela artikeln i Balder