Publiken, kroppen och den lösryckta själen – Några tankar i närheten av Faust och Mefisto

Faust Sirener

Faust Sirener

Teaterhändelsen kan beskrivas som en transaktion mellan scen och salong. Den påminner om den mellan Faust och Mefisto. Vi ger bort en del av oss själva – några timmar av våra liv – i hopp om att få sväva några ögonblick i absolut närvaro. Och det händer att det inre livet störtar samman och förändras.

Den föregicks av ett hetsigt rykte. Många talade om den som vore den nyckeln till en hemlighet. Det var boken av essäisten Rebecca Solnit jag fått i min hand: Män förklarar saker för mig. Boken inleds med att författaren och hennes väninna är på väg ut från en rätt tråkig fest i ett rikemanshus i Aspen. När de står på tröskeln ropar värden att de sk stanna lite. Han vill prata med just dem. De båda kvinnorna sätter sig ner. Värden, som är en äldre, självmedveten man, låter dem vänta en stund innan han öppnar konversationen: Han har förstått att Solnit skriver. Nu vill han veta mer. Hon börjar berätta om den då senaste boken, den om fotografen Eadweard Muybridge. Men hon hinner knappt säga »Muybridge« förrän värden avbryter. Han måste bara förklara för henne att det har kommit ett nytt och väldigt viktigt verk om just Muybridge som hon borde läsa. Tre gånger måste väninnan upprepa att det faktiskt är Solnits bok han pratar om. Den här berättelsen spred sig som ett virus över världen. Helt förståeligt. Den gestaltar briljant en erfarenhet som mer än halva mänskligheten delar – alltså detta med en viss sorts män som gärna förklarar saker för kvinnor. På engelska finns numera ordet mansplaining efter essäns engelska originaltiteln Men Explain Things to Me. På svenska kan man kalla dem till exempel monologmän.
Anekdotens största kraft ligger i att Solnit så träffande beskriver hur hon själv, artigt och lydigt, blir kvar i situationen. Teaterhändelsen kan beskrivas som en transaktion mellan scen och salong. Den påminner om den mellan Faust och Mefisto. Vi ger bort en del av oss själva – några timmar av våra liv – i hopp om att få sväva några ögonblick i absolut närvaro. Och det händer att det inre livet störtar samman och förändras.

Men det kan också bli som på Solnits stiffa fest. Någon därframme jobbar envetet med att förklara hur saker och ting ligger till. Vad jag eller bänkgrannen möjligen har i bagaget är det ingen som riktigt bryr sig om. Vi är de oskrivna bladen som föreställningen ska fylla med innehåll. Vårt namn är ingen.

Läs hela artikeln i Balder.

Gunilla Kindstrand
+ posts