Jag brukade säga att en papperstidning inte bara var den bunt av cellulosa som dunsade ner i postlådan på morgnarna, lokaltidningen var en känselkropp som löpte ut i samhället. Dess relationstrådar letade sig långt in i människors liv, in i deras minnen och gemenskaper. Tidningen var också ett kollektivt minne – om människor och politik och förändrande händelser.

Första gången jag såg uttrycket »skapande förstörelse« läste jag som vore det ett diktcitat. Inte anade jag att jag 15 år senare skulle stå i spagat över just de orden. »Skapande förstörelse« (creative destruction) en iskall verklighet. För oss som arbetar i mediernas värld är Joseph Schumpeters sammanfattning av den kapitalistiska dynamiken något som måste hanteras dagligen, ja,
stundligen. Nu. Och nu. Och nu.

Schumpeter formulerade sin teori i början av 1900-talet. Han visade hur omvälvande innovationer leder till att existerande kunskap och strukturer mister en del av sitt värde och sjunker undan, i ogiltighet. Det gamla blir skört och eroderar och ger plats åt nya bärande system. Digitaliseringen är en sådan radikal och omvälvande kraft. Det ligger många lik efter storföretag längs dess väg. Vila i frid Facit. Kodak – i minne.

Joseph Schumpeters teser har illustrerats, nästan in absurdum, i Jan Jörnmarks fotoböcker om övergivna platser. Förfallna industrier, förvridna rostskulpturer. En borglömd termos på ett bord. En asp som brutit sig igenom ett betonggolv. En trasig nylongardin i ett direktörsfönster.

Coolhunters kallas de ibland lite föraktfullt, de där som med kameran går på jakt efter platser som en gång var centrum i människors liv, men som nu står där i sin skärande ömklighet.

Det händer att en och coolhunter stryker förbi mitt arbetsrum i jakt på just denna sårbarhet. Då är det alltid för att ta trappan ner till tryckpressen, den gigantiska, den som fyller upp en källarvåning i tidningshuset. Just den här pressen kan bara ställas in för hand, och kan alltså bara dompteras av de skickligaste yrkesmännen. Det gör den ännu mer attraktiv i upplevelsejägarnas ögon. Särskilt med tanke på att dess dagar med största sannolikhet räknade. (Det finns tusentals svarta fingeravtryck på tryckeriets dörrposter. Också dom kommer
att bli fina fotografiska byten.)

Så gott som alla Sveriges mediehus befinner sig just nu mitt i denna kreativa förstörelse. På en del av min dataskärm ser jag just nu de färska upplagesiffrorna. De gäller årets första sju månader. De flesta lokaltidningar har tappat åtta till tio procent av sin upplaga. Några titlar har förlorat en tredjedel av sina papperstidningsläsare bara det senaste året.

Samtidigt kan jag, i en annan statistik, se en hunger: den glupande omättliga digitala läsningen, som ökar på ett emellanåt svindlande vis. Jag klickar upp en artikel och följer i realtid hur den läses, gillas och delas i sociala medier. Det tog mig tio sekunder att skriva den här meningen. På den tiden fick artikeln tjugo nya facebookdelningar. Mycket talar för att just den här
texten kommer att få över hundratusen läsare idag och i morgon. Det genomslaget var en lika omöjlig som våt dröm för forna tiders lokaltidningsjournalister.

I den gamla världen, (som var helt påtaglig ännu för fem år sedan) var nyhetstiden linjär och det geografiska rummet självklart för läsarna. En dags berättelser samlades upp för att tryckas vid midnatt. Budens utdelningslinjer knöt ihop gator och samhällen i gryningen.