Theodor Kallifatides

Theodor påminner om min far. Visst finns det skillnader som mest har att göra med varifrån i Grekland de härstammar och i vilket land de med sitt skrivande etablerade sig. Theodor fattade ett obevekligt beslut att lämna hemlandet medan min far älskade det och aldrig skulle kunna tänka sig att ge upp det (det finns olika Grekland), men den största skillnaden är att min pappa var mycket lugnare.

Theodor är liten och oerhört kvick och hans ansikte förändras när han tar av sig de runda stålbågade glasögonen. Jag har behov av att förstå min pappa lite bättre. Mest satt han vid sitt skrivbord, rökte och skrev. Så jag lägger dessa båda författarmän som fotonegativ över varandra för att se vad som framträder ur en paradox – en djupare sanning än den jag med mitt förnuft kan komma åt? Skevheten, oöverensstämmelsen, mellan teori och förnuft, vägleder mig. Jag synar honom ur en annan vinkel, från barnets horisont.

Drivkraften är ändå att nå fram till Theodor, denne man som jag aldrig förut har träffat men som jag under samtalets gång veknar inför

Genom hela samtalet är min önskan att Theodor ska beskriva känslorna; av Freud har jag lärt mig att intellektuella resonemang i terapeutiska situationer bara används till försvar mot känslor och mitt intervjukoncept är nog en smula terapeutiskt, min teknik går nämligen ut på att jag ställer frågor som jag hade velat ställa till min far, som nu är död. Drivkraften är ändå att nå fram till Theodor, denne man som jag aldrig förut har träffat men som jag under samtalets gång veknar inför, dels inför hans drastiska humor som jag ser som ett av de tydligaste spåren i både litteratur och liv, dels inför hans tillmötesgående sätt med massor av kloka svar i. Varifrån får han allt? Av modern ärvde han berättarkonsten.

Grekland har alltid varit som en scen för mig; mitt ansikte – hade jag vuxit till mig, hade dess linjer förändrats sedan sist? Hans blick var lite grand en främlings blick eftersom det kunde dröja mellan tillfällena vi sågs. Jag betraktade Europa från ett tågfönster gång på gång. Jag ville vara i hans närhet och i hissen upp till järde våningen tittade jag ömt på kinden som var vänd åt mitt håll. I telefonen diskuterade vi något av hans problem, sida upp och sida ner ur någon bok och grubblade över ekonomiska kalkyler. »Får jag följa med till tandläkaren nästa gång vi ses?« Tandläkaren och ingenting var för simpelt för mig. I pinjeskogen framför hans arbetsrum ville jag gå. Jag minns korridoren och de dubbla dörrarna, människor som prisade honom som jag visades upp inför – vad ville de mig? Ibland var jag otröstlig när han kom hem för sent från jobbet och jag hade lagat mat. Jag väntade vid hans tallrik, vi åt tillsammans och där tog jag plats vid sidan om. Jag minns hans sätt att tala, ord och tankegångar, reflektioner med massor av fängslande bilder i. Men han blev plötsligt sjuk. En dag blev han svårt sjuk och då tänkte jag på hur mycket vi hade samtalat men även hur ofta vi hade behövt skiljas.

Jag träfar Theodor i min ateljé på Kungsholmen. Han är i dag sjuttiofem år och har en rik meritlista bestående av diktsamlingar, pjäser, filmmanus och flertalet romaner. Mest känd är han för den självbiografiska trilogin Bönder och herrar som utspelar sig under och efter krigsåren, med vilken han slog igenom över en natt. Han har varit redaktör för b l m och utnämndes av regeringen år 2000 till professor »för ett storartat författarskap«.

Foto och text: Sofia Tolis