Jag var elva när jag började skriva dagbok.

Dagbok, nåja, jag skrev i alla fall, mycket var uppräkning av arter. Men för nedtecknaren blir allt nycklar. Rätt snart började jag brodera: svett, punktering, möker, nån människa, platser … Första noteringen är från en marsdag på femtiotalet. Jag hör lärkor flyga norrut över skolgården i stan där vi bor. Orden slår an en ton; knappt synliga fåglar däruppe som flyger med våren.

Bara att jag visste vad det var.

Kanske pågick en brännbollsmatch, men den besegrades. Särskilt i mina öron, för jag var nybliven fältbiolog. Kanske anade jag nåt större än ett fågelsträck över en småstad, över gråsparvröster och kvarndamm.

Idag skulle ingen höra fåglarna om de reste där som då, inget sånt vårsträck som talar till oss numera; sånglärkan är en hotad art, bortsprutad, bortbrukad. Därför har ett sånt här minne präntat in ett tomrum. Den som inte har vuxit upp med flyttande lärkors lock i marshimlen berörs knappast.

Det blev omedvetet till något som dröjde. Inga lärkor ingen vår, sånt smög sig på oss; det ingen förutsåg då. Att se sånt skulle så småningom få mig att göra vägval. Spåret, naturens uttryck som blev synligt, gav mig lärkans tecken.

Och nu står vi alla till knäna i försvinnanden. Ett
läckande kärl.

Kanske är det en del av orsaken till att jag här i drängstugan förvarar drygt två meter dagböcker, linneryggar födda i vägens början. I runda slängar tjugotusen dagar; natur och landskap med sitt mycel av stickspår.

Småbruket där vi lever är sen många decennier den dominerande kulissen. Det är här jag slagit rot. En jordefläck stor som ett rejält nötskrikerevir, men med sitt nålstick också en biologisk vulkan där röken tyvärr tunnats ut. Men ändå ett underlag för raden av människoliv. De sista brukarna hette Einar och Svea. Hästarnas namnskyltar finns på en bjälke.

Men nu ännu en levnadshöst och en ritual, dagen attsummera, livet på hitväg och vidareväg. Jag sitter på sängkanten i övervåningen med dagbok och penna. En behaglig luftström från fönsterspringan luktar mild höst. Tornsvalorna är redan i andra himlar. Hagarna därute ruvar på dunklet. Fåren har nattat under asparna. Dags för en mild natt utan måne. Det stänger om världen och stunden blir en mjuklandning. Päronlöven tassar på taket utanför, sånt hör man inte på dagen.

Så fäster jag minnet, en kortfilm i ord: »Lönnarna i rött och guld, tranflockar en timme mitt på dagen. Blå himmel då. Bina i höstastrarna. Oxlarna fulla av bär. Plockar en korg Läckö astrakan och Antonovka. Fin frukt i år men få äpplen. Redan vinterflugor på väggarna. De första bergfinkarna säger nåt om fjällbjörkar. En gran har fallit i uvskogen. Max idag plus arton.«

Så var det med det; summan av en dag. Inga ovationer, i stunden frid. Och ett någorlunda fast rotsystem. Jag far aldrig riktigt härifrån.

Landskapet här är ett språk som är mitt.

Nånstans måste man ju ha sina dagböcker, ordförråd och överblick. Fack för alla orden: vedhögar, ringblommor och fjärilsmöten. Lamm, kalvar och höns. För barnen som far och kommer.
För hölass och åskmoln.
Bikupans susande urverk.
Kort sagt ett myller, liv och död. Dramatik, oro, frågor i mörker och ljus. Lugn och brådska. Lycka ibland, då och då harmoni.

Men framförallt vågskålar, motvikter.

Tryggt som ett lieorvs slitna handtag.

»Den som är överallt är ingenstans«, säger Seneca. Någon har lagt till: »Den som är hemma någonstans ser överallt var han är.«

Hemmavid är ett vackert ord. Och en utsikt.
Dagboksrader transformeras nån gång till drömmar som aldrig riktigt klarnar. Detaljer gömda i stora penseldrag. Lite mer obegripligt där, det hör väl till. Trots allt en plats att minnas lärkorna.

Drömmen är både språk och landskap.

Biologin är en väldig yta, den bär oss, förflyttar oss, skapar.

Läs hela artikeln i Balder