Hej Sara. Vad ska man nu säga om dig som inte redan är sagt? Det är nu snart tjugo år sedan den där sommarmorgonen då jag körde ner till din begravning och ändå finns du kvar i mitt liv på så många olika sätt eftersom du med jämna mellanrum dyker upp i mina tankar. I mitt hus finns fysiska spår som påminner mig om din närvaro. Där är den inramade bilden på myren som jag ser varje dag, men som du inte ville ha. Jag återkommer till den. Och där är tredje trappsteget i trappen upp till övervåningen där jag brukade sitta när vi talade i telefon eftersom det var dit förlängningssladden räckte. Mitt mobilnummer ringde du aldrig, det var den gamla bakelittelefonen som gällde. Det var ett bra ställe att sitta på eftersom det blev många höga skratt och ljudet höll sig på detta vis en bra bit ifrån mina sovande barn. Du var osannolikt fräck i mun utan att gå in på några detaljer och det roade dig att göra mig generad.

Vi kände varandra från 1980-talet. Det är en ganska lång tid. Du skrev oförtrutet och jag gjorde radioprogram som du alltid hade synpunkter på. Åtminstone dem som du inte själv medverkade i. De programmen lyssnade du helst inte på, du stod inte ut med att höra dig själv sa du. Men med dig blev det radioföljetonger, bokprat, intervjuer, skrönor och sedan också intervjuer på scen. Du kallade mig kärleksfullt för häxan Wixe, du påstod att jag fick dig att säga saker som du absolut inte hade tänkt säga när jag intervjuade dig. Att det var en häxkonst, att jag var en häxa. Själv misstänkte jag att det snarare hade att göra med bokstaven x i mitt efternamn, att det var roligt att leka lite med den. Men kanske var det där med häxeriet en bra sak för du var full av överraskningar.

Första gången jag fick känna av din scenskräck, eller ska jag kanske säga ovillighet att ta steget in på en scen inför en publik, var i samband med en direktsändning som gick av stapeln i Arjeplog i Norrbottens inland. Direktsändningen började strax efter 22.00 och när det närmade sig började du krångla.

Nej, du skulle inte kunna vara med eftersom du inte mådde så bra. Eller du kanske skulle kunna vara med om någon kunde trolla fram lite mannagrynsgröt. Mannagrynsgröt? Hotellet vi bodde på lyckades ordna gröten men när du hade ätit några skedar så hittade du på någon annan ursäkt. Jag minns att jag var helt oförberedd på detta men tror att jag helt enkelt blev lite arg till slut.
– Jag går nu Sara, sändningen börjar om 5 minuter och du vet var mikrofonen är.

Precis när den gröna lampan tändes satte hon sig framför mikrofonen och var naturligtvis helt lysande när hon sedan började berätta.

Jag lärde mig att det var bara så det var. Det var en sorts »start-ångest« som för det mesta slog till när hon skulle in på en scen. Inför ett stort framträdande på Bokmässan i Göteborg höll jag nästan på att ge upp och trodde ett ögonblick att jag inte skulle få henne ut från hotellrummet och in på scenen. Hennes bokförläggare Harriet Fyrberg tvivlade också, men på något sätt lyckades vi vända situationen med mycket skratt och kanske lite likör och till slut stod hon där framför en mycket stor publik och trivdes. För så var det att när hon väl stod på scenen så älskade hon att vara där men det var ögonblicken före och inte minst efter som hon avskydde. Vad hade hon gjort? Vad hade hon sagt? Vems tid hade hon tagit upp? Vem trodde hon att hon var?

Att producera ett direktsänt Sommarprogram med hennes handskrivna manus var inget annat än ett kaosartat äventyr. Strykningar och tillägg i sista sekund för att sedan inte kunna göra något annat än att överlämna henne till mikrofonen i studion och helt enkelt lita på att det skulle gå som det skulle. Vilket det gjorde även om hon själv var otroligt missnöjd efteråt men som sagt, det hörde alltså till. Hon kunde aldrig tillåta sig att vara nöjd. Hon hade svårt för själva ordet som hon uttalade med förakt. Vi pratade om det, hon menade att den dag man var nöjd kunde man lika gärna vara död.

Läs hela artikeln i Balder