1.

Det är några år sedan jag började ta vikarietimmar i grundskolan för att komplettera andra jobb och uppdrag i det hanka-mig-fram-liv jag valt eller hamnat i. Mötet med skolan var omtumlande och allt igenom uppfyllande och sen en tid tillbaka axlar jag rollen som svensklärare och mentor på högstadiet.

Det har varit några uppslukande år. En verklig utmaning skulle man kunna säga på det npmlingo som är påbjudet i samtidens offentlighet. Skolans värld är full av utmaningar; elevers bristande läsförståelse, hantering av npf, koncentrationssvårigheter, nätmobbning, vandalism, våld, skolk, ätstörningar, skärmhjärnor, påstridiga föräldrar, oändlig dokumentation. Oro, rädsla, sorg. För skolans värld är ju inte avhängig samhället i stort. Situationen i skolan – och den är i många stycken katastrofal – är förstås bara en konsekvens av ett samhälle som brister. Om orsaken till samhällsutvecklingen råder delade meningar. Förklaringsmodellerna är otaliga, polariseringen total och orsaken komplex, men jag vill nämna snedfördelade resurser och (oönskade konsekvenser av) digitaliseringen. Men i grund och botten det nyliberala stålbadet.

Eleverna

2.

De här barnen alltså. Sitter utmattad i arbetsrummet och ser dem genom fönstret. Om mitt huvud surrar, vad gör då deras? Detta ständiga larm. Detta ständiga ingenting. Släntrande genom gråvädret. Hemåt. Till stökiga tamburer och delade rum, till fostermammor och bilmek och kaniner och hundar. Till trötta föräldrar och schyssta och sjuka. Till högar av fönsterkuvert på dörrmattorna och till grannars gråt genom väggarna, till makaroner och mjölk. Till lukten av sprit och sena kvällar, till kramar och skäll. Släntrar de genom den regntunga luften. Liksom regntunga i sig själva.

En fastande, finnig fotbollskille på 16 år reciterar »Död Amazon» av Hjalmar Gullberg, en sur tonårstjej som alltid missar första lektionen är försjunken i Sonja Åkesson, en blyg kille från Thessaloniki söker trådar mellan Sapfo och Karin Boye. Om de inte pallar romaner ge dem dikter! Deras entusiasm gör chefernas påtvingade fulspel ännu mer ömkansvärt. Och den läsovillige killen längst bak som inte ville välja en annan bok än Jag är Zlatan sitter nu och grunnar på David Lagercrantz faderskomplex.

3.

Måste ha pengar, sa de. Ett hus till mamma, sa de. En Samsung Galaxy S21 Ultra till min lillebror, sa de. Canada Goose, sa de. En Lamborghini. En Rolex. Bankdirektör, sa de. Hur blir man det? Advokat, sa de. Vilka betyg måste man ha? Historiebruk sa de – är våra adresser: Vasavägen, Dackevägen, Snapphanevägen. Beckna sa de – är romani och betyder sälja. Summan av kateternas kvadrater är lika med hypotenusan i kvadrat, sa de. När min syster fyller år ska hon få nya skor, sa de. Sen ska vi flytta till ett annat ställe, sa de. Kanske till Fisksätra, sa de. Eller till Sollentuna. Skolorna är jättebra i Sollentuna.

4.

Nytt läsår nu och inte alla mina sjundeklassare orkar läsa en hel sida i en åldersanpassad bok. Faktum är att flera av dem inte ens orkar lyssna på samma bok när jag läser den högt för dem. Det är förfärligt. De flesta finner läsning helt överflödigt, ett obegripligt tvång som saknar allt värde. Jag ägnar så mycket tid åt att försöka övertyga dem om vikten av läsande: Vidgade vyer, säger jag. Demokrati, säger jag. Liv och död, säger jag. På Nobeldagen läser jag en dikt av Louise Glück för dem. De skrattar rått. Ursäkta Nobelpris får man väl när man hittar botemedel mot cancer, inte när man skrivit en dikt? Men litteratur handlar också om liv och död, säger jag fumligt och blir starkt ifrågasatt. Då ger jag dem i uppgift att ta reda på hur många författare som sitter fängslade runt om i världen. Googla, säger jag. Det kan ni ju. Människor dör för litteraturen. Sen berättar jag att åttio procent av det ordförråd en vuxen människa måste ha för att delta fullt ut i samhällslivet kommer från tryckt text. Det finns en studie. Demokrati, säger jag.

5.

När skolan har författarbesök har eleverna fått förbereda frågor till författaren. De flesta handlar om hur mycket pengar man tjänar på en bok.

6.

Lilla gruppen spelade inte gangsterrap på lektionen idag utan frejdig epa-dunk. Orten möter vischan!

7.

Sveriges ungdomar väljer mörkblått och brunt. I det nationella gymnasievalet dominerar M och SD totalt. I den högstadieskola jag arbetar blev SD största parti i skolvalet. Och den ligger ändå i ett välmående och ganska progressivt medelklassområde i Stockholm. Efter några år i skolans värld har jag mött en generation ungdomar som har en väldigt begränsad uppfattning om vad ett samhälle är. Som är oförstående inför det gemensamma. Jag har mött välgödda rikemansbarn med aktier och social fobi, pressade medelklassbarn med seglarläger och återkommande ångest och fattiga ortenkids med ofattbar psykisk stress och siktet inställt på Canada-goose-jackor och bmw och snabba cash. Livsstil och pengar i centrum. I alla skikt. Att lyckas är att äga. Samhället är diffust och obegripligt. Ingen har visat denna generation på vikten av det gemensamma. När mina sjuor ska skriva politiska tal talar de om att sänka skatten och inte om dyra sl-kort, resursbrist i skolan eller stängda ungdomsgårdar. Inte om psykisk ohälsa och andlig nöd utan om hårda straff och utvisningar. Var man sin egen lyckas smed. Rikast vinner. Plånboken talar. I ett samhälle där det är fult att prata om politik på riktigt, där solidaritet är ett okänt ord, där bildning saknar värde – växer de upp. Ingen vuxen läser böcker, föräldrar jobbar och stressar och har aldrig tid att sitta
vid bordet och småprata om inget och allt, ingen skrattar, ingen gråter – men alla skriker.

8.

Eleverna. Dessa 15 och 16-åringar från olika sociala skikt, etniciteter, kön och funktionsspektrum. Med alla ilskor, kärlekar, frustrationer, komplex och rädslor. Med sina skrämmande bråddjup. Med sina krångliga vuxna. Med sina fattigdomar och sina rikedomar och sina sorger och sina hoppfullheter. Är fantastiska. Var och en av dem. Kärlekstörstande, kunskapstörstande, nyfikna, otåliga. I stället för att kväva dem med vår likgiltighet, borde vi buga och bocka och tacka dem ur djupet av våra hjärtan. Som hade vi några.

9.

En elev slår sig ner på sätet bredvid och visar upp det lilla skåpet han gjort i träslöjden.

– Jag har alltid velat fråga, säger han. Var kommer du ifrån, vilket land?

– Sverige, säger jag. Skärholmen.

– Där har jag kusiner, säger han.

– Klart du har, säger jag. Vem har inte kusiner i Skärholmen? Var kommer du ifrån?

– Irak, säger han.

– Där har min dotter kusiner, säger jag.

– Klart hon har, säger han. Vem har inte kusiner i Irak?

10.

Samarkand, Homs, Kinshasa, Kulu, Phnom Penh, Karelen, Samara, Gdansk, Erbil, Pristina, Basra, Tbilisi, Bogota, Södertälje – på söndag drar sexorna i väg för övernattning på vischan.

Läraren

11.

Hostig och febrig har jag i veckan jobbat hemifrån med rättning och betygsättning. Mycket stressigt. Halvsov i soffan nu men väcktes vid 22 av att det plingade till i datorn, en 15-åring som ville hålla sin presentation om Ester Blenda Nordström över teams. En bildande halvtimme för fröken. Rikt på information och elevens egna reflektioner. Tekniskt otroligt genomarbetat. Känner mig tagen som så ofta i mötet med eleverna.

12.

I skolan slår lärarlaget larm om att det är omöjligt att bedriva undervisning under rådande kaos och lösning är samtal med skolans psykolog. För lärarna!

Läs hela artikeln i Balder