Anna-Karin och Svenolof Sundberg bor på gården Olors i Storvik, belägen i Gästrikland. I snart femtio år har paret drivit ett litet jordbruk tillsammans. När omvärlden gått från småskalighet till rationell stordrift har paret Sundberg varit rädda om att behålla sitt jordbruk oförändrat. De har mötts av goda råd från politiker och från konsulter och de har fått tips även från nära och kära. Vid parets bröllopsmiddag skaldade en av deras vänner: »Så här små gårdar går inte att ha, det är bevisat och inget man tror, ändå rustar ni en ladugård för fjorton kor.«

Bussen från Sandviken stannar vid det nedlagda tegelbruket. Från europavägen som drar fram genom landskapet en bit bortom åkrarna hörs en långtradare lägga in ny växel inför motlutet som kommer. Några kråkor landar ute på åkern och jag följer den gamla landsvägen ett stycke och viker sedan av in på en grusväg. Genast får jag Olors i blickfånget där gården ligger byggd på en av kullarna som höjer sig ur åkerlandskapet.

– Olors har alltid varit ett litet jordbruk med inriktning på mjölkkor. Det har byggt på självförsörjning och arbete i egen skog, berättar Anna-Karin som är född på gården.

– Pappa var ute på åkrarna och mamma var i lagårn och båda hjälptes åt med slåttern. Men det byggde också på att alla behövdes. Man vaknade på sommarmorgnarna av att de knackade på och sa: »Du gör’nt ligga nå längre!«

Lite avundsjuk var hon nog på kompisar som var lediga hela sommaren, men Anna-Karin ställde upp och hon visade tidigt ett engagemang för gården och för korna ute i fejset.

– Jag var nog bara tolv år när jag på hemväg från skolan grubblade över hur det nu skulle bli med obligatoriska spengummibyten, minns hon. Men, jag tänkte nog på annat också, tillägger hon, med en glimt i ögat.

En sommar pratades i bygden om var Ivar, Anna-Karins pappa, hade fått tag på grabben som kunde köra traktor och vända hö så elegant. Anna-Karin ler lite stolt vid minnet. Ingen hade nog räknat med att det var en av Ivars döttrar som satt bakom ratten. Hon var då femton år och hade börjat spara sin veckopeng med drömmar om att en gång få ta över gården.

– Det var på något vis självklart att jag skulle ta över. Min syster var huslig och jobbade inomhus. Hon möblerade om, bakade bröd och lagade brylépuddingar. Jag brydde mig inte alls, jag följde hellre med pappa ut på åkern.

År 1981 var tiden inne för att ta över. Då var hon tjugotre år gammal och blev den fjärde generationen i släkten att driva gården.

– Pappa sa alltid att det var konstigt att man klarade sig på det här lilla, och man har rättat kraven därefter, förklarar Anna-Karin. Jag började ju spara tidigt för att kunna rusta i ladugården, och min största inkomstkälla är min snålhet. Men förutsättnngen var ändå att jag aldrig skulle klara det ensam, och då träffade jag Svenolof.

Det var ju som en skänk från ovan att det var just en av de där Sundbergspojkarna från grannbyn som kom henne till mötes. Uppvuxen på en bondgård var han van vid maskiner och han hade erfarenhet av att lösa de problem som alltid uppstår på en lantgård.

Läs hela artikeln i Balder