Det går att söka efter sina rötter på olika sätt. Fotografen Jessica Segerberg gjorde det på cykel genom Sverige. Genom ett möte med en familj i Västerbotten ser hon långsamma skiften och relationen till djuren. Hur barnen växer upp med alla generationerna sammanvävda och lägger märke till kontrasten mot sin egen uppväxt.

Jag kom på cykel. Asfaltsvägen rann rakt igenom gården och mellan husen kunde man se utsikten ned mot sjön. Korna betade sig ned för slänten. Mularna tryckta mot sluttningen.

Birgitta hade sagt: »Ska du int stann på kaffe?«

Flickorna visste var kattungarna sov. I ladugården låg en varm hög som splittrades av barnhänder och trycktes mot bröstkorgen. Lukten av hö i pälsarna.

Familjen Åström bor i södra delen av Västerbotten. Det är lika långt till slutet av byn oavsett om man åker till höger eller vänster. Varje morgon och varje kväll far mjölk från juvren genom rören. Det finns gårdar med maskiner som kan göra nästan allt, men än så länge är det inte helt automatiserat.

Händerna blir skrovliga. Elstängslet flyttas för hand i samma takt som tidvattnet. Pelletsen lyfts med skyffel till skottkärran. Kroppen ett instrument för att saker ska ske. Edvin, Sigrid och Ebba växer upp springandes mellan ladugården, kohagen och boningshuset.

I långsamma andetag sker generationsskifte på en gård. Ansvaret förflyttas med mjuka rörelser mot de yngre, fast det är fortfarande farfars sätt som gäller.

Erik kom sedan. Vi stod bland hans kossor och nyvakna kattungar och han frågade vem jag var. Jag sa att jag kommit på cykel. Att jag tagit mig från Sörmland och var på väg mot okända rötter i Norrbotten.

Jag sa att jag ville reda ut det där att inte kunna stanna kvar på en plats. Att inte veta hur det känns när man har rötter som sträcker sig ned genom jordlagren, tiden och historien. Eriks farfar hade gått på samma gårdstun, haft samma inbyggda klocka för mjölkningen som Erik nu bar inuti sig.

Sigrid och Ebba och Edvin är fjärde generationen på gården. De cyklar, bär kattungar, meckar och hjälper till att mata kor, får och hundar. De vet hur det ser ut när ett blodigt lamm föds, de vet hur djuren de matat smakar. Framtiden har luktfria skärmar och platta ytor, men också annat. Starka små armar, päls, leriga skor och vidder ned mot sjön. Varannan dag kommer mjölkbilen och kvinnan i förarhytten svänger runt på asfaltsvägen och backar ned mot utsikten. Det dånar när mjölken pumpas. I sidospeglarna ser man hur himlen och sjön skiftar i färg. Den rosa, den persikofärgade, den vita, den grå.

Chauffören ska ha en av kattungarna när den vuxit till sig. Får de fatt i den svarta korthåriga blir det den. Ibland gömmer den sig under verandan vid bonings- huset. Står man ovanpå och tittar mot sjön bildar taket och stommen en ram ut mot himlen. Erik föddes här och hans pappa Gunnar också.

Erik flyttade en gång. Bodde i en annan by. Jobbade på fabriken tills de drog ned och sen behövde Gunnar hjälp med korna. Och inte blev någon yngre. Inte behövdes det mindre hjälp. Inte var det något annat som dök upp så det blev som det blev.

För tio år sedan ringde han morsan. Hon frågade om något hänt och han sa: Får jag snacka med brorsan.

Lars sa:
– Vars är du?

Och sen for han efter. Det var en skoterolycka.

Läs hela artikeln i Balder