Kurdisk dagbok – Trettiofem år före jordbävningen

»Sommaren var het, som somrar alltid är i Kurdistan. Jag minns landskapet utanför bussfönstret ligga utbrett som en ljusbrun kamelhårsfilt. Bortom det vidsträckta slättlandet höjde sig kala berg mot en vitglödgad himmel. Ur bussens högtalare kved smörsångaren Ibrahim Tatlises fram nasala sommarhits medan bussvärden serverade te och stänkte citrondoftande antiseptisk parfym på oss. I vägkanten stora gråblå tistlar, åsnor, en enstaka kamel och herdar med fårflockar. Och soldater, ständigt dessa soldater.«

Gång på gång ser jag klippet som visar hur bostadshuset rasar i Sanliurfa i Turkiet. En putsad sjuvåningsbyggnad i två nyanser av rosa. I gatuplanet en biluthyrningsfirma och en närbutik, under balkongerna biltrafik som strömmar förbi, i förgrunden vinterkala träd. Så plötsligt: Husets bottenplan ger vika, våningarna ovanför faller som en trave tallrikar och hela byggnaden upplöses i ett moln av damm.

Plötsligt, skriver jag, men eftersom flera personer filmar kan det inte vara oväntat. Ett efterskalv har just skakat Sanliurfa. De som bodde i huset har sannolikt hunnit lämna sina lägenheter.

Tiotusentals andra människor i Turkiet och Syrien hann inte det. De föll under kraften av raserad betong. Krossades eller kvävdes till döds. Och miljoner förlorade sina hem, som invånarna i det rosa huset.

Sanliurfa – uttalat Sjanliurfa eller oftast bara Urfa – är en stad i den sydöstra delen av Turkiet, femton mil från epicentrum för det största skalvet. Och en av de platser dit jag reste sommaren 1988.

Sommaren var het, som somrar alltid är i Kurdistan. Jag minns landskapet utanför bussfönstret ligga utbrett som en ljusbrun kamelhårsfilt. Bortom det vidsträckta slättlandet höjde sig kala berg mot en vitglödgad himmel. Ur bussens högtalare kved smörsångaren Ibrahim Tatlises fram nasala sommarhits medan bussvärden serverade te och stänkte citrondoftande antiseptisk parfym på oss. I vägkanten stora gråblå tistlar, åsnor, en enstaka kamel och herdar med fårflockar. Och soldater, ständigt dessa soldater.

Jag och mina vänner Malin, Karin och Ulle hade liftat från Stockholm till Istanbul och därifrån tagit bus- sen vidare österut, först längs den frodiga Svarta havs- kusten, ända till den sovjetiska gränsen, och därifrån söderut, ner i hettan.

Vi ville till närmaste krig och det fanns i Kurdistan – så sa vi till någon, självironiskt naturligtvis, men med ett uns av sanning. Vi var strax över tjugo, äventyrslystna, rebelliska och ofattbart naiva.

Ur min dagbok den 4 juli 1988:

Ett sådant här landskap har jag inte sett tidigare, inte ens på bild. Jag tycker om det för att det är så storslaget, för att vi kan färdas genom det en hel dag eller en hel natt. För att det inte är någon liten nationalpark, inra-mad på kartan och försvarad av människor utan just för att det är starkare än människorna.

Ja, starkare än människorna, det blir tydligt den där februaridagen 35 år senare. Men det var inte landska- pet som grep hårdast tag i mig, det var folket och deras stolthet.

Läs hela artikeln i Balder

Katarina Bjärvall