Rachel Carson, Woods Hole, Massachusetts, 1950. Foto: Linda Lear Center for Special Collections & Archives, Connecticut College and PBS.
Mellan den första rymdfärden 1961 och mordet på president John F. Kennedy 1963 faller publiceringen av en forskning med samma symboliska tyngd som båda dessa händelser men med en mer bärande räckvidd in i framtiden på planeten än Vostok-kapselns kastbana runt jorden. 1962 släpptes således Rachel Carsons vägröjande rapport Silent Spring i usa (Tyst vår i Sverige 1963). Sovjetastronauten Gagarin fick som första människa från 300 kilometers höjd under cirka en timme och femtio minuter se jorden i dess avrundade helhet på plats i tomheten. Rachel Carson insåg planetens integritet från motsatt håll, ur ett ekologiskt och molekylärt perspektiv, hur det industriella kemikaliekomplexet höll på att lönnmörda naturen med bekämpningsmedel.
Med sin titel Tyst vår slog Carson an en biologisk hjärtesträng, samtidigt som hon vidrörde en öm ekologisk/ornitologisk sanning: osedda fåglar kan hålla sig gömda, ohörda fåglar har troligen gått förlorade. Samtidigt med tillkomsten av Tyst vår utkämpade i usa den svarta befolkningen sin medborgarstrid mot rasism, segregation och för sina rättigheter. Sextio år senare gör man fortfarande det. De förhärjningar av naturen och ekologin som Carson drog fram i ljuset, demaskerade och styrkte vetenskapligt, dessa härjningar fortgår ännu sextio år senare, bara mer utstuderat nu med den extra bördan av en svår global klimatrubbning.
Carsons övertygande tyst-vår-bevis gick till att börja med likt en chockvåg genom den pesticidspridande eliten. Under en tillfällig andnöd tycktes deras trampkvarnar hacka och kvida, men vad hjälper egentligen lågan från en blåslampa i rectum på en betonghäck? Pengar är av en helt annan potens. Snart började förtalet, smutskastningen, förklenandet av Carson från besprutningsivrarna; så också i vårt land av allemansrätt jämväl naturskydd. Med sitt »tyst-vår-begrepp« och dess varning – ja, varsel, sjösatte Carson den gröna revolt som fortfarande sextio år senare befinner sig i ett inledande skede. Ändå är vi inne i planetens sjätte utrotningsskov, orsakad av oss själva, med oss själva som insats, vilket är en av definitionerna på antropocen.
Rachel Carson var marinbiolog, oceanograf, genetiker, ämbetskvinna vid motsvarande »Statens Fiskeriverk« i USA, senare dess »Fisk- och Viltvård«. Hon blev flerfaldigt hedersdoktorerad och vann redan med sin första bok (1941) litterär respekt, vilken med tiden bara växte. Hon måste alltså värderas som en av 1900-talets kvinnliga storheter, men helt försummad av feminismen. Likväl blev Tyst vår naturvårdens bergspredikan, om att världen inte står i brand, men står som ett levande frågetecken med ena foten snubblande nära stupet och i tvingande pakt med sina fiender. Allt på planeten har blivit till salu …
Ett av budskapen man kan utläsa från Carsons författarskap är att naturen inte är hängiven människan. Till naturens egenart hör en ojämförlig förmåga till självbevarande och reglering. Idag återstår tre procent av planetens yta som fortfarande orörd urnatur, vitalt dynamisk och således självreglerande.
Läs hela artikeln i Balder