Bild: Tobias Sergel Amor och Psyke, teracotta, cirka 1774. Foto: Erik Cornelius/Nationalmusem/Creative Commons.

Krisen utgör inte ett mellanspel i myten, utan speglar en djupgående, irreversibel förändring i hjältens existentialitet. Därför handlar inte heller myten om att »övervinna svårigheter« av vilket slag som helst, utan om en förvandling föranledd av att mytens subjekt låter sig tas i anspråk av en ursprunglig intighet som är mer väsentlig än allt den till synes kan fyllas ut av.

I den romerske författaren Lucius Apuleius roman Den gyllene åsnan (också Metamorfoser) från första århundradet e. Kr. finns en längre sidoberättelse insprängd, som kommit att bli vida mer känd än boken i sin helhet. Det är sagan om Amor och Psyke, som i sin tur byggde på äldre antik-grekiskt mytologiskt material. Berättelsen har inspirerat otaliga konstverk – i Sverige är Tobias Sergels skulptur av paret det mest kända – och delar även element med sagor som Askungen och Skönheten och odjuret.

Där inleds kärleksrelationen till Eros

Berättelsen skildrar hur prinsessan Psyke (grek. psychē, som betyder liv, själ eller andedräkt), trots en enastående, överallt firad skönhet, av gudarna förnekas en mänsklig make. Istället döms hon av guden Apollon till äktenskap med vad som beskrivs som ett vilt, grymt och ormlikt monster, men senare visar sig vara självaste gud Amor, eller Eros, som var hans grekiska namn. En av berättelsens nyckelscener utgörs av Psykes vandring uppå berget där hon är spådd att möta den okände gemålen, ledd av ett sörjande bröllopsfölje. Bröllopet är en samtidig begravning, då Psyke nu ska offras åt ett öde som för alltid rycker bort henne från det gamla livet. Apuleius beskriver henne som en »levande död«.

Suggestivt skildrar han Psykes skräckslagenhet och samtidiga offervilja, föräldrarnas sorg, den melankoliska musiken och de av sot dämpade facklorna. Ensam lämnas hon i sin förtvivlan kvar på det mörka berget. Så blir hon liggande tills plötsligt västanvinden sveper henne bort, till ett slott »ej byggt av mänskliga händer«. Där inleds kärleksrelationen till Eros, som hon till en början inte är tillåten att se. Då hon en natt ändå bestämmer sig för att tända ett ljus och så äntligen få skåda honom, lämnar han i sin stora besvikelse henne. För andra gången grips hon av en fruktansvärd ångest, nu över förlusten av sin älskade, den en gång fruktade. Efter flertalet prövningar återförenas de till sist för alltid. Så tas Psyke upp i gudarnas värld, där hon blir odödlig.

Bergsscenen tecknar på myters vis bilden av en djup kris, i flera bemärkelser av ordet: som svårighet, och som vändpunkt eller ett moment i vilket ett avgörande måste ske. På ett ofta tydligare sätt än i den renodlade litteraturen, är krisen också på ett generellt plan central i alla slags myter och sagor (för enkelhetens skull använder jag fortsättningsvis ordet myt om båda och lämnar diskussionen om deras inbördes skillnad därhän. Den definition av begreppet myt jag använder här är ursprunglig berättelse, snarare än spridd, osann idé om någonting). Fördrivning, föräldralöshet, vilsegångenhet och förslavning är några exempel på bilder av kris inom denna genre. Ändå kan vi inte så enkelt besvara frågan om vad myten faktiskt handlar om. Så uppenbart symbolisk och allegorisk som den ofta är, blir försöken till bokstavliga tolkningar ofta rent vanskliga. Få skulle påstå att det är en faktisk landsförvisning som den kristna paradismyten uttrycker, och varför skulle Snövit vara avhängig ett så specifikt symbolspråk om familjeproblem vore det egentliga temat?

Läs hela artikeln i Balder

Bild: Tobias Sergel Amor och Psyke, teracotta, cirka 1774. Foto: Erik Cornelius/Nationalmusem/Creative Commons.