Med tänderna fastbitna
i det alltmer avgnagda livsbenet
med märgen utsugen

Tills svarta natten
med dagens höga klara
plötsligt kommer
och vi släpper greppet
gripna av en annan hunger

Ur I grenverket, 2019.

Just så.
Vredgat, med en rasande vilja till överlevnad – men också med en krass syn på livets villkor, med vetskapen att det till slut är livet och döden som segrar, inte du. Men det handlar inte ytterst om att övervinna livet, det handlar om motståndet, det raseri som så länge håller oss fast vid livet och allt det vi verkar med. Det är ett hungrigt och förtvivlat motstånd, så länge det finns minsta hopp om ett uns av näring är vi kvar med allt vi gör.

Men något händer till slut. Insikt drabbar en, eller är det bara så att det kommer, att man överfalls av en än starkare hunger?

Lennart Sjögren har varit verksam länge som författare när han nu ger ut en ny diktsamling. I grenverket (Bonniers) är hans trettionde bok sedan debuten med Håll portarna öppna (Bonniers 1958). Det mesta har varit lyrik men han har även skrivit essäer, noveller och en roman och han är dessutom bildkonstnär. Det är ett mångsidigt och rikt författarskap, samtidigt som det är väl sammanhållet; tematiskt och estetiskt är det i god me- ning igenkännligt genom åren. Trots varierande ämnen har det alltid funnits en kärna, som är Lennart Sjögrens.

Allt man gör präglar en på något sätt, synen på omvärlden färgas, livsfrågorna. Han har alltid haft sin huvudsakliga hemvist på norra Öland, bedrivit lantbruk parallellt med sitt konstnärskap. Naturen, vad det/den nu är, har alltid spelat en roll. Den är i hans diktning varken ond eller god, den är. Kärlek och omsorg, vrede och förgörelse, vad de nu är, finns såväl där som i oss. Vi är inte skilda från naturen – ändå, genom vårt motstånd och vårt resonerande är vi det. Naturen är en storhet att räkna med i livsekvationen, likgiltig kanske men alltid något att förhålla sig till, att dra lärdom av eller spegla sig i. Människan lever sitt liv, är del av allt men också sin egen, driven av sina dubbla tillhörigheter – till det rationella och det oberäkneliga. Vi handlar som tänkande varelser, söker efter mening och mål men vi är också gamblers, vilka låter ingivelser, intuition, slump och ett så kaosrelaterat begreppspar som hunger och längtan styra våra liv.

Vad längtar vi efter? Vad är så viktigt, att vi håller fast vid det in i det absolut sista, tills en annan och star- kare kraft slutligen tar vid?

*

I en tidigare samling, Dagen före plöjarens kväll (Bon- niers 1984), rymmer titeldikten ett motiv som bland andra målaren Pieter Bruegel d. ä. antas ha använt sig av. I 1500-talstavlan plöjer en bonde på en åkerlapp en bit över havet. Han är upptagen av sin häst och plogen, trampar till fårorna, vill få dem raka och djupa, att jorden ska vika sig fint efter plogbillens skär. Det är dag som kanske lider mot kväll. Moln, grönt hav, ett skepp, några andra människor: en vandrare på höjden, en fiskare vid vattnet.

Läs hela artikeln i Balder