Solen skiner. Vi träffas en varm augustidag och sitter på klipporna ute vid Lerkils hamn. Ute till havs hägrar Yttre tistlarna och delar av Göteborgs södra skärgård. Det är här i trakterna som Annette Seldén bor. Annette är verksam som naturfotograf vid sidan av sitt vanliga arbete på Mätningskontoret, Kungsbacka kommun.

I somras skapade ett av Annette Seldéns Facebookinlägg ett enormt engagemang och stor spridning. Hon postade egna undervattensbilder – som hon tidigare ratat för att de helt enkelt var så »fula«, och som helt enkelt inte passade in i hennes egen längtan efter riktigt snygga bilder som kunde spegla skönheten som finns i den natur hon älskar att leva och vara i. Till bilderna skrev hon en lång, ursinnig och engagerande text om situationen i våra hav.

– Dina bilder är så kraftfulla!

– Ja, det har visat sig att de är riktiga »Eye-openers»! Och bilderna och statusuppdateringen lever ju väldigt fortfarande! Inlägget delades mer än 600 gånger på mindre än ett dygn. Och idag är det uppe i över 6 400 delningar, 700 kommentarer. Jag försöker besvara så många jag kan i den mån jag hinner!

[pullquote]Mitt första dyk efter uppehållet var i januari 2015.
Då fick jag en chock.[/pullquote]Ur inlägget:

Jag har varit dykare sedan 1983. Jag har sett hur landskapet under ytan sakta har förändrats från ett klart hav med en stor mångfald av olika algarter, fiskar och ryggradslösa djur till en grön sörja bestående av ett fåtal arter. Under slutet på 80-talet lade jag märke till att grönalgerna började försvinna, blåstången trängdes ut av enorma bestånd av sågtång. Där det förut var som en färgpalett av växande makroalger bestod landskapet nu enbart av brun sågtång. Överallt. Sen slutade jag att dyka av olika skäl …

Tjugo år senare tog jag upp dykningen igen.
Mitt första dyk efter uppehållet var i januari 2015.
Då fick jag en chock.

Landskapet under vattnet var totalt förändrat. Som en ödelagd trädgård, fullständigt förstört. Vattnet var som en soppa av svävande små och stora partiklar. Slemmiga makroalger som det gick att växa på. Dessa slemmiga alger växer som stora svävande kuddar över botten tillsammans med meterlånga bruna slemmiga trådar som fastnar i allt som en dykare har på sig.

– Jag satt där på kvällen och var så jättearg! Det första jag tänkte var att jag är en dålig fotograf som inte fått hem några bra bilder. En dålig fotograf, med urkassa bilder! Det är ju en grej bland dykare och undervattensfotografer att alla pratar om hur fint det är på alla ställen, och vilka snygga bilder man lyckats ta. Det är svårt att säga och se hur det verkligen är när alla upprepar hur »fint« det är. Det kändes som den brännheta grejen som ingen vill ta i. Kanske inte erkänna heller. Sedan insåg jag att det är ju inte för att jag är en dålig fotograf, utan för att det är havet som är sjukt!

– Så du har sett detta tidigare men inte velat erkänna det, se det?

– Jo jag har ju sett det …

– Men då valt bort det?

– Ja! Jag har sagt mig: »Jag valde en dålig dag, det var ju så grumligt i vattnet.«Eller: »Det hade gått att ta en bra bild om jag bara …« Man är ute efter den där vackra bilden! Men nu har jag kommit till den punkt där jag säger:» Nej! Det är inte en dålig bild, det är en katastrof i havet, och vi behöver visa hur det egentligen ser ut!«.

Läs hela artiklen i Balder.