Vendela Fredricson

Innan barnen föddes, Julius och Lavinia, skrev jag. Texterna var förbindelsen och skillnaden mellan mig och omvärlden. Skrivandet kretsade kring tolkningar av intryck. Tolkningarna uppstod som röster, ibland ett virrvarr. När jag skrev ner dem uppstod nya. Att skriva var också ett sätt att använda tid. Och ett sätt att samla sig. Att skriva …

– Mamma täta bo (läs boken för mig mamma).
– Jag skriver.

– Ska jag läsa för dig, Lavinia?
– Nä Nanna täta Juiju.
– Ska Lavinia läsa för Julius?
– M-m.

Att läsa var en omvänd rörelse, att läsa var att addera och radera minnen, omforma tolkningar.

– Mamma …?
– Jag försöker skriva. Jag har inte skrivit på sex år.

Att läsa: en omvänd rörelse: ögat släpper in ljus som blir snäckor, organiska gångar.

Strukturer och former som uppstår blir självets material.

– Mamma, använder du den här appen?
– Va?
– Den här kalendern. Använder du den?
– Jag hatar kalendrar. Släng den.

Att läsa …

– Mamma. Hatar är ett starkt ord.

Skrivandet var tolkningar av inre bilder, styrda av syn, känsel och smak. De filtrerades genom tre centrala emotioner – eufori, skräck och ömhet. Kanaliserades i karaktärers röster och rörelser speglade i grönska, himmel, vatten …

– Mamma.
– Sch.
– Mamma. Jag tror Lavinia börjar vakna.
– SNÄLLA!!!
– Oj.

– Som sagt. Jag har inte skrivit på sex år. Och nu har jag fått i uppdrag av en tidskrift att skriva det här. Vi får tretusen spänn. Vi behöver pengarna.

– Mamma, jag vill ha varm choklad.

– Så mamma, nu är allt färdigt. Mjölk, koppar, kakao. Varm choklad fixad.
– Ka-ka-ååå!

Stänga om sig i bild- och röstvärlden. Skärma av intrycken tills ljud och rörelser ingenting betyder. Jag skriver i ett hav av trä, mjölk, såpa. Allt rinner av mig. Jag skriver inifrån genomskinlighetens glob. Jag släpper ingenting igenom den.

– Mamma …?

Barnets perforering leder till en explosion:SNÄLLA!!! (kommer inte ifrån bilden av gameterna och hur den stora (äggcellen) slutligen släpper igenom en liten (spermie) efter de smås envetna pickande och liv uppstår! (läste i en artikel för några år sedan att fostret via navelsträngen sänder ut sitt eget dna och planterar det som en infiltration i livmoderbärarens hjärna. så graviditeten är konkret performativ i förhållande till arvsmassan))

Läs hela artikeln i Balder