Sven-Eric Liedman

I dagens samhälle – som ofta kallas nyliberalt – har staten inte bara förlorat kontrollen över sitt yttersta maktinstrument för den ekonomiska politiken, Riksbanken, som i stället styrs av smidiga ekonomer som har närmast till de stora aktörerna inom näringslivet. Hela den offentliga sektorn har genom New Public Management infiltrerats av marknadslogik, samtidigt som viktiga delar av samma sektor  i privat ägo.

När jag var ungefär fem år gammal gick min mor och jag längs Östra Tullgatan i Malmö. Vi bodde i den lilla byn Vittskövle tio mil därifrån. Men vid Östra Tullgatan huserade min mormors systrar och periodvid också min mormor (när hon inte bodde hemma hos oss). Nu var vi på besök där, och min mor och jag var ute i något ärende.

Plötsligt ryckte min mor till. »Sluta upp med de där dumheterna!« sa hon förargat.

Jag förstod ingenting. Här gick jag och var artig och hälsade på alla vi mötte. Det var mössan på och mössan av nästan utan uppehåll. Jag uppförde mig mönstergillt.

Det tog en stund för min mor att förklara vad jag gjorde för fel. Hemma i Vittskövle var det viktigt att jag hälsade på alla, verkligen alla, även om jag inte visste vilka de var. Men nu var vi i Malmö. I Malmö hälsade man inte på folk som man mötte på gatan, såvida man inte kände dem väldigt väl.

Men låt oss inte drunkna i semantiska subtiliteter

Gemenskap och samhälle

Jag hade fått en lektion i hur staden skiljer sig från landsbygden. Kanske hade jag fått en liten inblick i skillnaden mellan det som den tyske sociologen och filosofen Ferdinand Tönnies kallade Gemeinschaft och Gesellschaft i en bok som kom ut 1887. Det tyska ordet »Gemeinschaft« motsvarar ganska väl det svenska »gemenskap«, men »Gesellschaft« har en något annan och vidare betydelse än vårt »samhälle«. Ett aktiebolag är också ett »Gesellschaft« på tyska, liksom föreningar av olika slag. På äldre svenska kan ett samhälle också vara en mindre sammanslutning, till exempel Vetenskaps- och vitterhetssamhället i Göteborg som grundades i slutet av 1700-talet. Men idag har ordet en vagare och vidare innebörd, eller med orden från ne:s ordbok: en »helhet bestående av en större grupp människor som lever tillsammans på organiserat sätt». Vi kan tala om vårt samhälle, eller ett samhälle på Västkusten, eller det svenska samhället. Vi talar till och med om bisamhällen. Bin lever på ett »organiserat sätt«.

Men låt oss inte drunkna i semantiska subtiliteter. (Den som vill gå vidare på temat kan med fördel gå till Johan Asplunds fina Essä om Gemeinschaft och Gesellschaft från 1991.) Här ska det handla om gemenskap och individualism och närmare bestämt frågan hur de kan förenas i en tid när man talar så mycket om individualism och så lite om gemenskap. I dagens samhälle är vi som bekant individualister. Vi hör det om och om igen och det tillhör de där självklarheterna som man inte ens brukar tänka närmare på.

Individualismen

I synnerhet är svenskarna individualister, åtminstone enligt en uppmärksammad bok av Henrik Berggren och Lars Trägårdh, Är svensken människa? (2006). Enligt dem har välfärdsstaten gjort oss extra individualistiska i Sverige. Vi litar på att den goda staten alltid ska rycka in om vi råkar trampa fel. Det ger oss en känsla av osårbarhet.

Läs hela artikeln i Balder