Min bästa vän, under inte mindre än trettio års tid, var en folkilsken ponny. Det är svårt att bygga upp en relation till någon som ständigt är på sin vakt gentemot omvärlden. Men trots min bristande sociala förmåga gav den här okuvliga ponnyn aldrig upp. På den tiden bodde hon på en ridskola. Uppbunden i en spilta, dygnet runt. Den här ridskolan låg centralt, och det fanns inte mycket mark runtomkring för hagar. Hästarna var instängda tio månader om året, förutom under sommarbetet. Det var en märklig tillvaro.

Hästarna som kom till den här platsen bröts oftast ner, både fysiskt och mentalt, inom en relativt kort tid. Men just den här ponnyn avvek ifrån normen, på så många sätt. Hennes ilska var obeskrivlig. Hon gick inte att bryta ner. Av ridskolans drygt femtio hästar, var det henne alla talade om. Hon gav sig aldrig. Det spelade ingen roll hur mycket man slog, eller hotade henne. (Som om den sortens behandling av hästar vore helt normal.) Det var som om hon inte gick att skrämma till lydnad, vad man än gjorde. Hon kände ingen respekt, sade man. Inte för någon.

[pullquote]Jag var ingen tuff liten hästtjej, tvärtom. Jag var livrädd innan ridlektionerna[/pullquote]Det där fascinerade mig. Jag var vid den tidpunkten elva år gammal. Sedan sjuårsåldern cyklade jag dagligen till ridskolan efter skolan. Mest för att ha någonstans att ta vägen. Och så för hästarna, så klart. Min pappa var död, min mamma led av en kronisk depression och var sängliggande den mesta av tiden. Inte på grund av min pappas död, utan av helt andra anledningar. Jag var ingen tuff liten hästtjej, tvärtom. Jag var livrädd innan ridlektionerna, illamående och skakig. Oklart om det var hästarna eller människorna, som skrämde mig mest. Pinnsmal, pytteliten med tandställning och alldeles för stora glasögon. Men trots alla dessa rädslor, kunde jag inte motstå den här nya ponnyn.

Jag vågade givetvis inte gå in i spiltan. Det gick alldeles för många rykten om alla människor hon sparkat och bitit. Söt var hon också, så intet ont anande personer gick in för att hälsa. Väl därinne tryckte hon upp dem emot väggen, och sedan vägrade hon släppa ut dem igen. Åtminstone inte utan blåmärken. Det var obegripligt. Varifrån kom allt detta raseri?

När hon väl hade kastat av ryttaren, på ridlektionerna, så gick hon inte att fånga. Om ridläraren sträckte ut handen, med en morots- eller äppelbit som lockbete. Då bet hon i handflatan, men alltid utan att ta emot mutan. Så stolt var hon. Jag var minst lika rädd som alla andra, men den här livsfarliga ponnyn hade något som jag desperat behövde. Jag visste inte vad det var, och jag visste framförallt inte hur jag skulle kunna be henne om det. Men jag var i så stort behov av hjälp, att det inte längre fanns någonting att förlora.

Märkligt, hur hela ens liv kan förändras i en enda sekund. Man hör ju talas om det, men det är en helt annat sak när det väl sker. Jag gick nedför hela den långa stallgången. Förbi raden av uppbundna, tämjda hästar. Och så stod vi där, till slut. Mittemot varandra, på en armlängds avstånd. Med den enda obesvarade frågan, som en osynlig mur emellan oss. En fråga som vi kanske aldrig skulle kunna få något svar på. Vem är du? Vem är jag?

Läs hela artikeln i Balder