Det sägs att ett skepp inte har någon utgång. När regeringen och Stefan Löfven rejält vred om rodret på skutan hösten 2015 trodde vi nog motsatsen; det var en engångsföreteelse, det måste ändras med tiden. Men de lagar som sagts vara tillfälliga har med ideliga förlängningar blivit eviga och så tycks det förbli.
Alltså fortsatt stram linje gentemot flyktingar. Konsekvens och bestämda signaler i migrationspolitiken. Enbart tillfälliga och korta uppehållstillstånd. Ingen rätt till familjeåterförening. Ingen hänsyn till barnkonventionen. Och verkligen inga öppna hjärtan längre. Fredrik Reinfeldts mantra har hunnit bli obsolet – ett avstamp för avståndstaganden inte minst inom det parti vars framgångsrike ledare han då var. Idag är det närmast skrattretande med öppna hjärtan, hur blåögd får man vara?
[pullquote]Som vanligt sprider sig den välbekanta svenska konsensusen[/pullquote]Förstår vi inte nödvändigheten i inskränkningarna i migrationspolitiken? Jo, jag är rädd att vi förstår mer än väl. Inte kan Sverige ensamt …? när alla andra länder …? skulle bara vi bära bördan? …när länder som Ungern och Polen inte släpper en flykting över bron? När Angela Merkel som sa att »det här klarar vi«, har enorma svårigheter att bilda regering? Och när de hjälpsökande blir endemiska och aldrig tycks upphöra att komma.
En av de intressantaste sakerna att iaktta är hur ett lands självbild förändras på kort tid. Alla håller ju med. Som vanligt sprider sig den välbekanta svenska konsensusen.
Låt vara att det sker under hänvisning till att inga partier vill regera med hjälp av Sverigedemokraterna. Under hänvisningar till demokrati pågår en tävling på löparbanan. Vem vill inte samarbeta med SD allra mest? Om man är cynisk kan man säga att det medfört att Sverigedemokraterna har kommit att lägga agendan.
Om man är mindre cynisk kan man tillägga att det är lovvärt att bjuda ett starkt nationalistiskt parti stången, inte hemfalla åt idén om ursprung och svensk förstfödslorätt, utan hålla fast vid den liberala demokratins grundsatser. Här är det emellertid svårt att säga var tävlingen om rösterna egentligen har sin grund. Stjäla röster från SD genom att överta delar av dess program? Eller vara lyhörd för vad folket faktiskt vill?
Det anses att folket inte vill ha för många utlänningar och att politikerna anpassar sig. Kan man vara riktigt säker på att de ser rätt? Hur som helst är SD hävstången. Utan dem hade kanske ändå någon politiker vågat vidhålla att landet behöver ett tillskott av utifrån kommande? Det kunde man ännu höra för några år sen men inte nu.
Nu har det blivit tabu. Därför sägs det inte längre. Detta ingår i konsensusformeringen. Alla tycker likadant, men bara SD talar verkligt klarspråk. Är det verkligen så?
Det är möjligt att de har rätt som menar att Sveriges politik länge var naiv, som med falska eller listiga medel ville få folk att bortse från vad invandring medför: kostnader, integrationssvårigheter, psykiska besvär hos traumaskadade, motsättningar i utsatta områden, problem i skolorna, rotlöshet hos invandrarungdomar, kriminalitet i ungdomsgäng, samt islamisering och dragning till IS, och så vidare.
Men det ingår i den globaliserade värld som uppstod efter 1989 och Sovjetimperiets fall – den blev marknadsliberal, högröstad och satte ekonomisk vinst i centrum. Flyktingarna har inte orsakat den.
Läs hela artikeln i Balder