I mina medelpadska uppväxttrakter är det mycket skog. Mycket. När jag är där, vilket jag ofta och gärna är (ja, periodvis bor jag där) och tar mig upp på en höjd, till exempel den steniga stigen mellan träden till Utsiktsplatsen (en enkel bänk och en eldstad) på Sönnasjöberget, och ser ut över nejden – så ser man verkligen hur mycket skog det är.

Överallt i landskapet – på bergssidorna, ner mot sjön, invid de uppodlade åkerytorna, mellan byarna, mellan hus och stugor, bergskam efter bergskam, bergssida efter bergssida, höjd efter höjd – är det skog; gran, gran, lite tall, gran, gran, fläckar av björk, gran, nån alkoloni, lite sälg, gran. Skog. Skog. Och mer skog.

Man står och tittar ut över landskapet och får en påtaglig erfarenhet av att befinna sig i en utbredd arktisk djungel, som en del av den väldiga tajgan. Att de få stugorna och husen, byvägen och åkerlapparna, i själva verket bara är små upphuggna gläntor, minimala gluggar, i ett väldigt, utbrett skogstäcke.

Det är en märklig sorts kroppslig erfarenhet att varsebli detta. Hur små och naturomgivna de mänskliga artefakterna är. Hur enkelt och snabbt och likgiltigt skogen och buskagen och slyn skulle sluka och täcka över, växa över, de mödosamt framarbetade mänskliga ytorna och byggnaderna, om inte ett kontinuerligt arbete och bruk upprätthöll dem.

[pullquote]Också av detta organiska suckande kan man lätt slukas[/pullquote]Vinden susar genom granarnas grenverk, uppe på höjden, på det där omisskännligt melankoliska viset, som ett sorts suckande, landskapets suckande andning, som jag alltid föreställt mig genljuder någonstans, vagt och avlägset, subverserande, så att säga, i gamla svenska folksagor och folkmusik, liksom i viss rytm i svenskspråkig poesi. Också av detta organiska suckande kan man lätt slukas, om man är ensam och lagd åt självreflexivt grubbel, vilket man ofta är.

Att stå en bit upp på Sönnasjöberget och varsebli en samtidigt både pre- och posthumanistisk erfarenhet (eller kosmisk insikt eller fasa inför elementens storhet och evighet jämfört med den enskildes litenhet och tillfällighet, som Michail Bachtin hade sagt) där man överhuvudtaget inte är ett verksamt subjekt, eller blott något ytterst marginellt, ett bland andra av skogens djur, kryp och insekter. Kanske till och med inte mer än som en vagt medveten form av växtlighet.

I Sven Olov Karlssons bok Brandvakten, som alltså berättar om den stora skogsbranden i Västmanland sommaren 2014, krävs det dock inte mer än en eller några gnistor från en skogsmaskin som med sina kättingför- sedda hjul kör över en större sten, eller att en så kallad (skogsmaskinsaktig) markberedare används, trots fnösketorr mark och förna, för att ett skogsområde stort som tre Stockholm, eller närmare 14000 hektar, som 20 000 fotbollsplaner (ja, vilken liknelse ska man egent- ligen ta till för att arealens övermänskliga väldighet ska bli någorlunda begriplig?) ska förödas och i princip utplånas och ödeläggas av eld. Denna förödelsens samtidigt fasaväckande och sublima transformation. Att den liksom också övergår förståndet, erfarenheten.

Karlsson gör korta, komprimerade och ytterst väl gestaltade kapitel eller avdelningar i sin bok. Om brandens (hastiga) förlopp. Om Karlssons egen gård och skog i brandområdet. Om hans familj som levt där och fortfarande lever där. Om grannar och vänner.

Läs hela artikeln i Balder