Cynthia Fleury
En av de intressantare ledarskapskritiska böcker jag läst är La Fin du courage av den franska psykoanalytikern och filosofen Cynthia Fleury. Boken kom ut 2010 och finns nu även i fransk pocket. Temat är mod. Titeln betyder »Modets slut« och undertiteln är »Återerövrandet av den demokratiska dygden«. Fleury sticker inte under stol med att hon anser att politiken har blivit en parodi; och som psykoanalytiker har hon blick för farorna med makt som självändamål: destruktiva asociala krafter kan sticka upp huvudet och till och med ta över.

Dagens politiska debatt och analys handlar mer om ledarskap än om politik. Managementideal, sportjournalistik! Och tillsätts det en ledare som vill driva en diskussion om politisk förändring, då är hen redan från början illa ute. I synnerhet Europas socialistpartier gräver sin egen undergång genom att tänka bara på marknadsföringen och anpassa sig till en tänkt mittfåra.

Utslätning har alltid varit en del av partiväsendet – jag tänker på filosofen Simone Weils ettriga lilla skrift i ämnet som gavs ut av h:ström för ett par år sen – men den rådande mediasituationen har gjort allt sjufalt värre. Politiken bärs upp av ansikten och inte av idéer. Ägandet av medierna koncentreras på några få kapitalstarka händer, som därmed får oanad makt över verklighetsbeskrivningen och yttrandefriheten. Och därmed raffineras enfalden ytterligare.

Podemos i Spanien är akut medvetna om problemet, och där pågår en eftertänksam inre diskussion om liderazgo, som det så fint heter på spanska, med ett engelskt lånord i botten (leader). Paradoxen är att Podemos underkänner etablissemanget och inte vill bli en del av det, samtidigt som deras imponerande genomslag till stor del bygger på tevemässigheten hos vissa centralge-stalter, i synnerhet Pablo Iglesias.

De ser att en historisk möjlighet öppnat sig, där Podemos som parti (i grunden är det ju en folkrörelse, byggd på protester och studiecirklar) kanske kan växa sig starka nog för att bryta upp partisystemet och därmed skapa ett läge där politiken kan ägna sig åt riktiga grejer igen, som samhällsbygge och rättvis fördelning.

Podemos försöker alltså tänka såväl på lång som kort sikt, och är ohyggligt väl inlästa på vänsterns tidigare och pågående misslyckanden. Motvilligt accepteras liderazgo som ett nödvändigt ont, en medicin med stora risker – inte minst risken att valkampanjandet vattnar ur radikaliteten och skapar repressiva strukturer inom partiet som kan få dem att sälja ut totalt, så som Syriza gjort i Grekland.

En av de intressantare ledarskapskritiska böcker jag läst är La Fin du courage av den franska psykoanalytikern och filosofen Cynthia Fleury. Boken kom ut 2010 och nns nu även i fransk pocket. Temat är mod. Titeln betyder »Modets slut« och undertiteln är »Återerövrandet av den demokratiska dygden«.
Fleury sticker inte under stol med att hon anser att politiken har blivit en parodi; och som psykoanalytiker har hon blick för farorna med makt som självändamål: destruktiva asociala krafter kan sticka upp huvudet och till och med ta över.

Läs hela artikeln i Balder