Medlemmar i framtidskören

Utan tvekan kan det vara mycket viktigt att vara förankrad i det förflutna, att höra till, vara del av och delta i en tradition, men det är lika viktigt att undvika ett oreflekterat övertagande av dess samtida uttryck – inte minst när det gäller »persistently grotesque subjugation of women« i världen av idag. Brott mot kvinnors rättigheter försvaras ofta genom åberopande av traditioner som kan spåras tusentals år tillbaka, traditioner som presenteras som ofrånkomliga aspekter av »vilka vi är«, och kvinnor är ofta de som blir till bärare av dessa identiteter.

Historien är alltid närvarande i nuet. Möjligen sjunker den ibland under horisonten i de samtida händelsernas virvelvind, men den försvinner aldrig helt. Historien färgar vårt tänkande (vad som är föreställbart, möjligt att ifrågasätta, »hur saker är«), våra attityder (inklusive våra nedärvda fördomar), och vårt handlande. Till och med orden vi använder har en historia och dess hemliga makt kan vara stor, såsom Batsheba i Thomas Hardys roman Fjärran från vimlets yra uttrycker det: »Det är svårt för en kvinna att definiera sina känslor i ett språk som huvudsakligen är skapat av män för att uttrycka deras känslor.«

Historiens närvaro är kanske inte uppenbar för oss; vi lever i samtiden och rikedomen av nya erfarenheter, uppfinningar och idéer skymmer ofta hur mycket av vår dagliga existens som är en blandning av nytt, gammalt och väldigt gammalt. Men ibland bryter det förflutnas ekon igenom nuets oväsen, och vi inser att även om vi kanske har kommit en bit längre (om riktningen är den rätta är förstås en helt annan fråga), så bär vi också med oss det förflutna. Till och med när vi revolterar, reser oss mot synbarligen oacceptabla historiska kvarlevor, så bekräftar vi implicit det förflutnas makt. Som William Faulkner så minnesvärt formulerar det i Själamässa för en nunna: »Det förflutna är aldrig dött. Det är inte ens förflutet.«

Men det förflutna kan också bli ett fängelse

I dagens värld har det förflutna, genom tanketraditioner och kulturella praktiker, en mäktigare kraft än någonsin. Kanske beror det på att framtiden förefaller oss ganska dyster, eller på att förhållanden i nuet tycks så otrygga; kanske hänger det samman med människors ökande förflyttning över gränser eller kanske är det helt andra krafter som spelar in. Hur som helst så har det förflutna blivit en primär motivation i nuet, inte bara i individuella liv (fasthållande av gamla traditioner) utan också i de politiska handlingsprogram som tycks syfta till att skydda ett förflutet som man tror riskerar att försvinna. Men det förflutna kan också bli ett fängelse, människor kategoriseras och fångas in bakom gränser vilka bestäms just av uråldriga religiösa och etniskt-kulturella praktiker och traditioner.

Hur ska vi kunna navigera i dessa farofyllda vatten? Utan tvekan kan det vara mycket viktigt att vara förankrad i det förflutna, att höra till, vara del av och delta i en tradition, men det är lika viktigt att undvika ett oreglekterat övertagande av dess samtida uttryck – inte minst när det gäller »persistently grotesque subjugation of women« i världen idag.

Läs hela artikeln i Balder