I Fukushima läcker nu radioaktiviteten ut i havet. Ingen vet hur läckaget ska stoppas. I havet, som alltid är lika vackert att betrakta, möter dessa nya radioaktiva utsläpp någonstans de bortglömda gamla läckorna från den epok när atomkraften skulle frälsa världen.
Havet är vackert och allomslutande. Samma vatten cirkulerar med plankton, fisk och sopor. Och aska efter döda. Vid olika stränder tänker jag på de människor jag känt som efter sin död kremerats och blivit strödda i havet. I motsats till annat som människor sprider dyker askan inte upp längs stränderna. Det som finns kvar är minnet av den döda, tillgängligt och påtagligt varje gång jag doppar foten vid en främmande strand.
Vid Oskar II:s kapell vid norsk-ryska gränsen i Norra Ishavet eller i solskenet på den italienska Amalfikusten har jag doppat fötterna i havet och »talat« med Håkan Lagergren, som dog 1991. Han var en underbar människa, fiskare på Åstol, gift med Birgitta Stenberg fram till sin död. Vi spred hans aska i havet, från hans egen fiskebåt.
Håkan ville bara äta fisk som han fiskat själv och grönsaker som han odlat själv. Första gången Birgitta och Håkan besökte mig i Västerdalarna hade han med sig egen mat. Hos oss fanns inget hemodlat och ingen som fiskade. Det var sommaren 1986. Han hade med dricksvatten också: han var rädd att Lekholmen kunde vara smittat av nedfall från Tjernobyl. 1988, när jag blev änka, bestämde Håkan att han och Birgitta skulle ringa till mig varje dag. Det löftet höll han till sin död.
[pullquote]Kraftbolaget Fennovoima planerar ett helt nytt kärnkraftverk femton mil från Skellefteå[/pullquote]Tjugoåtta år senare besöker jag Skellefteå på årsdagen av Tjernobylkatastrofen den 26 april. Dagen är för mig förknippad med Birgitta, 2014 fyllde hon 82 och firade med vänner dagen därpå. Kraftbolaget Fennovoima planerar ett helt nytt kärnkraftverk femton mil från Skellefteå, tvärs över Bottenviken. Aktionsgruppen Kärnkraftsfritt Bottenviken mobiliserade.
När jag stod på torget i Skellefteå och höll tal, tillsammans med representanter för Naturskyddsföreningen och de flesta av kommunens partier, slog det mig att jag var rätt person: född i Piteå, med pappa och farmor födda i Skellefteå och mamma från Malax utanför Vasa i Österbotten. Bottenviken är mitt hav, även om min barndoms badstrand låg långt upp på land när jag senast återsåg den. Landhöjningen kännetecknar detta hav.
IOGT-lokalen i Skellefteå var fullsatt. Från finska sidan deltog Hanna Halmenpää och Helena Maijala, som hade stigit upp klockan fem för att hinna. De tillhör kärnan i det lokala kärnkraftsmotståndet ProHanhikivi, som har kämpat i sju år.
Hanna Halmeenpää har deltagit i Eons bolagsstämmor 2009–2011 och ställt frågor på tyska, inte minstom projektets ekonomi. Hon är orädd. Aktierna ägs av den tyska miljöorganisationen Urgewald. Hennes inlägg har bidragit till att Eon sålde sina aktier, sa aktivisterna i Skellefteå till mig. När Eon sålde sina 34 procent våren 2013 fanns ingen intresserad köpare i väst.
Det blev ryska Rosatom som tog över Eons aktier. Företag med vinstintresse flyr kärnkraften, men Rosatom är ett statligt ryskt företag – som också hanterar Rysslands kärnvapen. Kärnkraftsexport har alltid handlat om makt, inte om ekonomi. Så har det varit från början, men det blir uppenbart först nu.
Våren 2014 vill fler ägare hoppa av det planerade nybygget och Rosatom vill gärna köpa allt. Men företagets anseende har förändrats dramatiskt på ett år. Finland vill inte ha för stort ryskt ägande i Ukraina-krisens tid.
Hanhikivi är en halvö i Bottenviken, femhundra hektar med rikt fågelliv som innefattar utrotningshotade arter, och tvåhundrafemtio växtarter. Ett kärnkraftverk där är ett huvudlöst projekt ur alla aspekter…
Läs hela texten i Balder