En man. Foto Timothy Fadek

 

Text: Flor Enghel

»Samhörighet är kanske något man måste hitta inom sig själv.«
anna höglund, Om detta talar man endast med kaniner

Jag är tillbaka i Stockholm, sitter återigen på tunnelbanan. Jag är fortfarande ägare till en mobiltelefon som inte är smart – allt jag kan göra med den är att ringa och ta emot telefonsamtal, samt skriva och ta emot sms. När folk frågar mig varför jag ännu inte har en smart telefon, förklarar jag att det gör det fritt fram för mig att iaktta alla andra, som har en, medan de utför sina uppkopplade handlingar på allmänna platser. Än så länge verkar det räcka som alibi. Mitt svar brukar mötas av lätt förbryllade blickar, som om det vore något smärre fel på mig, men än så länge har i alla fall ingen skällt ut mig för att jag inte följer trenden. Men jag undrar hur mycket längre jag kommer att kunna motstå trycket. Enligt en aktuell rapport från eu:s statistiska kontor, Eurostat, så bor jag i det land i Europa som har lägsta andelen invånare som aldrig använder internet.

Svenskar kopplar upp sig på internet via sina mobiltelefoner mer än några andra europeiska folk, och cirka sjuttio procent av svenskarna surfar på webben när de är borta från sina skrivbord och utanför sina hem. Det dilemma Erich Fromm formulerade 1976 i boken Att ha eller att vara? är inte på tapeten här. För de flesta svenskar tycks det inte finnas något vara utan att ha en smart telefon, och man tillbringar en betydande del av sin tid online – även när man vistas på allmänna platser.

Nu borde jag nog understryka att jag inte är ute efter att vara moraliskt fördömande. När jag säger att jag är alltför intresserad av att iaktta digitala stadsbor för att själv vilja bli en, så är det faktiskt sant. Jag menar inte att de som använder smarta telefoner gör fel. Jag är nyfiken på vad som sker med dem, med oss alla, när de blir mer och mer upptagna med sina digitala mobila aktiviteter samtidigt som de befinner sig på allmänna platser. På sista tiden har jag börjat grubbla över vad ägandet och användandet av smarta mobiler kan göra med vår förmåga att kännas vid främlingar på gemensamma platser. Medvetenhet. Gränser. Murar. Broar.

När vi åker tunnelbana är våra kroppar där, men de som använder smarta telefoner har flera av sina sinnen engagerade någon annanstans. Detta slags splittrade uppmärksamhet gör att den omedelbara fysiska omgivningen överskuggas av ett digitalt
förmedlat annorstädes.

Närhet och avstånd. Kommunikation. När vi åker tunnelbana befinner vi oss på en allmän plats, men sildenafilcitrateotc.com/ det tycks mig som om de flesta människor oftast är någon annanstans, tack vare sina smarta telefoner. Någon småpratar förtroligt med en vän eller älskare på annat håll, någon arbetar bortom kontoret. Går igenom sina elektroniska vänners statusuppdateringar på Facebook. Gör affärer. Lyssnar på musik eller radio eller podcast. Köper och säljer. Tittar på teveprogram, filmer eller videoklipp. Komprimerar idéer till tweets. Fotograferar och lägger ut på Instagram. Och så vidare. (Många använder förstås också fortfarande sina telefoner för att ringa, och då luftas personliga detaljer eller kontorsangelägenheter gärna öppet, fritt för vem som helst att höra.)

Med en smart telefon hör man genom hörlurar och hörlurar är lite som öronproppar: man hör det som kommer ut ur apparaten och skyddas mot omgivande ljud – de andras röster, en tiggares bön, säljsnacket från en Situation Stockholm-försäljare, tågets gnissel, vinden som blåser eller regnet som faller över en eller annan station … Blicken är riktad mot skärmen, stirrande mot en allt uppslukande punkt – ett begränsat synfält rakt framåt eller snett nedåt. Djupperceptionen, förmågan att uppfatta ett objekts avstånd eller närhet i synfältet tycks vilande. Händer och fingrar sysslar med apparaten – en förutsägbar, lydig och len instrument Brudtärna klänning

 

Läs hela i artikeln Balder