Gunnar Rundgren

Det mesta av den jordbrukspolitiska diskussionen i Sverige handlar om olika regler, skatter och internationell konkurrenskraft, men alla dessa är bara medel för att nå vissa mål. Vi behöver på ett mycket tydligare sätt föra diskussionen om vad de egentliga målen är med att driva jordbruk i Sverige. Detta skulle utgöra grunden för ett nytt samhällskontrakt, där jordbrukets roll i att sköta planeten ges lika stor vikt som den att producera hälsosam mat i tillräcklig mängd.

I och med den så kallade kohandeln 1933, en krisuppgörelse mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet (nuvarande Centerpartiet), stöddes lantbruket på en rad olika sätt, bland annat med förmånliga lån till småbruk (s. k. Per Albin-torp) och en reglerad marknad för jordbruksprodukter. Politiken strävade också efter att bönder och lantarbetare skulle ha samma löner, bostäder och service som arbetarna i städerna, samtidigt som maten skulle vara billig för den snabbt växande stadsbefolkningen.

Sverige har, oavsett politisk färg på regeringarna, varit en av de främsta förespråkarna för avreglering av jordbruket

Detta kunde man i längden inte klara på de många små gårdarna som fortfarande drevs med människo- och hästkraft. Inriktningen på 1947 års jordbrukspolitiska beslut blev därför att gårdarna skulle slås ihop till större mekaniserade enheter som skulle producera mat billigare. Staten skulle garantera, och ibland subventionera, priserna och tillsammans med ökad produktivitet skulle det ge bönderna högre inkomster, samtidigt som Sverige skulle vara självförsörjande på mat om det återigen blev krig. De bönder som »blev över« kunde flytta in till städerna och få jobb i industrin som skrek efter arbetskraft.

Så fortsatte det till slutet av åttiotalet då jordbruket skulle avregleras och »marknadsanpassas«. Det blev inte så mycket av den omställningen eftersom Sverige några år senare sökte EU-medlemskap, och fick på köpet en jordbrukspolitik som liknade den man lämnat bara några år tidigare. EU:s jordbrukspolitik har på senare år också gått mer och mer mot marknadsanpassning och Sverige har, oavsett politisk färg på regeringarna, varit en av de främsta förespråkarna för avreglering av jordbruket. Även om EU har kraftigt stöd för sitt jordbruk så är konkurrensen mellan bönderna inom denna världens största marknad allt hårdare.

En annan effekt av EU-medlemskapet var att Sverige helt släppte självförsörjningsmålet – vi kan ju alltid köpa mat från något annat EU-land om det blir kris var tanken. Exporten har ökat rejält sedan EU-inträdet, men importen har ökat i mycket snabbare takt, så att vi importerar dubbelt så mycket som det vi exporterar. Mejeriimporten har till exempel ökat med 370 procent sedan 2000, medan exporten ökat med knappt 100 procent — vi importerar (dyra) ostar medan vi exporterar nästan en tredjedel av mjölkproduktionen som (billig) torrmjölk. Även den jordbruksproduktion som bedrivs är mycket beroende av import för alla insatsmedel, foder, drivmedel och maskiner och livsmedelsindustrin och handeln är minst lika sårbara. Therese Frisell, sakkunnig på Livsmedelsverket säger i en intervju i ATL – Lantbrukets affärstidning (4 december 2015) att vår verkliga självförsörjningsgrad »är lika med noll«.

Läs hela artikeln i Balder