Det är en av de sista sommardagarna och balkongdörren står öppen ut mot skogsgläntan. I rummet flödar Antonin Dvořáks sagoopera Rusalka. Musiken har just nått »Sången till månen«, vattennymfens kända aria, då ett annat ljud gör sig gällande – snabba, fjäderlätta steg mot trägolvet. Alltför lätta för att vara hundens.

Jag tittar upp och ser en rödbrun ekorre som tassar över golvet, bara ett par meter från mitt skrivbord. Rusalka sjunger som om inget har hänt, tar höjdtonerna med vidunderlig lätthet. Lyfter inte ekorren sina öron, höjer den inte nosen som om den vädrade något?

»Hej«, säger jag försiktigt till den lilla filuren.»Kanske ska du gå ut innan hunden vaknar«, uppmanar jag. Den rödbruna tittar på mig – ja, ser mig faktiskt rakt in i ögonen – men tar ingen notis om mitt förslag.

Jag reser mig och visar, så försiktigt jag kan, vägen ut till balkongen. Där fortsätter ekorren att tassa runt en stund, påfallande intresserad av att komma in igen. I rummet berättar häxan Ježibaba för Rusalka att om hon blir mänsklig på grund av kärlek kommer hon att förlora förmågan att tala: Chceš být něma, chceš, pro toho, jejž miluješ?

Ekorren ser mig rakt in i ögonen en sista gång innan hon skuttar ner från räcket och försvinner. Hunden sover alltjämt. Drömmen är en dörr som står på glänt. När man minst anar det kliver någon in.

Anna Hedelius