I över fyrtio år har hon skildrat samisk historia, vardag och motstånd med nål och tråd. Hennes bildvärld har gjort henne till en av Sveriges mest uppmärksammade konstnärer, och i sommar är hon aktuell med en stor utställning på Moderna museet i Stockholm. Semester har Britta Marakatt-Labba när hon får sitta hemma i Övre Soppero och brodera.
– Vad heter broderiet?
– Sovplatser.
– Sovplatser?
– Ja, Sovplatser. Jag visste inte att den var så här stor.
– Visste du inte?
– Nej, jag kommer inte ihåg att den var så här stor.
Britta Marakatt-Labba ser förtjust ut när hon återser broderiet vi inför fotograferingen har hängt mot den gröna väggen på Galleri Helle Knudsen i Stockholm. Hon har just svept in från ljudstudion, där hon spelat in audioguide-texter till utställningen Där varje stygn andas – eller på samiska Juohke sákkaldat vuoigná – som öppnar på Moderna museet om en dryg månad. I morse reste hon från ett frostigt Övre Soppero. I morgon väntar
Oslo, nästa vecka Aten.
– Ibland blir det mycket resor. Sedan går det några veckor då jag bara är hemma. När jag får sätta mig och brodera är det semester.
Hon är positiv och samarbetsvillig då vi fotograferar – därtill en smula bekymrad över fotografens knän som krånglar – och mycket tillgänglig då vi slår oss ner i fönstret mot Hantverkargatan för samtal och en kopp kaffe.
Jag har förstås läst på om den uppmärksammade konstnären, och nyligen sett en utställning med hennes grafik på Nikkaloukta fjällstation, men ber henne ändå berätta från början.
– Du är född i en kåta?
– Ja, vi var renägare och jag föddes i september under en höstflytt från sommarbeteslandet på norska sidan till vinterbeteslandet på den svenska. Visserligen mellan två länder, men ändå i Sápmi, det som är vårt land. Jag vet precis hur vädret var, vilken tid det var och vad som hände den dag då jag kom till världen.
Britta Marakatt-Labba växte upp i en stor familj. Men tidigt i livet hände något som förändrade allt.
– Det riktigt svåra i min barndom var när min pappa gick bort. Jag var inte mer än fem år men det har fastnat djupt i mig.
– Vad hände?
– På julaftonsmorgonen låg det plötsligt någon på vägen. Jag minns precis hur min mamma och min äldre syster stod och tittade ut genom köksfönstret och sa: »Vem är det som ligger där? Nu är det någon som har varit ute och rumlat på julafton.« De sa så, fast de ju kände igen hunden. De fattade förstås att det var han, men troligen var det ett sätt för dem att intala sig att det var någon annan … vi människor är ju så, att vi vill skjuta obehagliga saker ifrån oss.
Upplevelsen har etsat sig fast. I broderierna Du for och Du borde stannat har Britta Marakatt-Labba gestaltat händelsen då fadern omkom, påkörd av en bil på väg till sin renhjord. Kvar blev modern med barnen – tolv från början, men två dog i unga år.
– Det var ingenting mamma ville prata om. Att förlora två barn gjorde förstås också ont, men på den tiden hände sådant. Den som fick blindtarmen eller något var strax borta.
– Du växte sedan upp med mamma och alla syskon?
– Ja, men vid sju års ålder skickades jag till nomadskolan i Karesuando, sedan högstadiet i Gällivare. Så egentligen lärde jag inte känna min mamma förrän i
vuxen ålder.
Åren på internatskola minns Britta Marakatt-Labba trots allt med värme – syskonen fanns där, liksom goda kamrater och påpassliga lärare. I Karesuando lärde hon sig svenska efter en uppväxt med modersmålet nordsamiska samt meänkieli och norska.
– Vem var din vuxna förebild under skolåren?
– Jag vet inte om jag hade någon vuxen förebild.
Hon blir tyst en stund, ser ut över Hantverkargatan där en strid ström av ungdomar är på väg in genom portarna till den stora gymnasieskolan.
– Jag har börjat analysera mitt liv väldigt mycket, och tänker att egentligen har jag förlorat väldigt mycket på att inte ha fått växa upp med mamma eller pappa. Nog sätter det spår i en, men jag tycker ändå att jag har klarat mig bra.
Läs hela artikeln i Balder